22.05 i lördags kväll gick starten av 2014 års upplaga av Midnattsloppet Göteborg (för min del). Innan dess hade jag tillbringat hela dagen på Göteborgs gator med shopping, lite vila på hotellet och underbar lunch samt middag. Kanske lite för underbar för att kunna springa på det.
När mörkret började lägga sig tog vi bilen ut till Slottsskogen där tävlingsområdet var. Precis innan det första startskottet kom regnet, riktigt med regn och alla som inte tog skydd blev plaskblöta. Kanske inte det roligaste när det redan från början inte alls är en sådan där fin augusti/sommarkväll som det kan vara, som det faktiskt var förra året. Men när min (och pappas och Julias) start började närma sig så avtog regnet, så vi hade tur för att inte bli allt för nedkylda.
Starten gick och jag kände mig stark. Jag höll samma fart som pappa upp emot fem kilometer, dock tyckte jag det kändes som om man sprang i svagt uppför hela tiden. Det resulterade i att kroppen inte riktigt orkade med tempot jag hållt halva sträckan, pappa drog i väg och jag sackade in. Men sprang det gjorde jag fortfarande. Jag pushade mig själv till att verkligen försöka springa hela milen, utan att behöva gå. Runt där jag var tvungen att dra ned lite på tempot kände jag av att magen höll på att vränga sig, men som tur var kom regnet igen. Spöregn, så att jag hade något annat att tänka på och jag lyckades behålla allt.
Helt plötsligt var vi vid banans jobbigaste backe, uppför Masthugget. Hur lång och ganska så brant backe som helst. Förra året vet jag att jag klarade av att springa hela, i år gick det inte riktigt. Eller jag ansåg att jag tog mer slut av att springa och att springa gick lika fort som att powerwalka. Så jag bytte löpsteget mot raska promenadsteg och strax hade jag bestigit loppets jobbigaste del och därmed hade jag bara 2,5 kilometer kvar till mål. Det här klarar du Clara!! Mot målet i bekvämlig fart, min vanliga fart som jag alltid håller. Jag hade ingen koll på klockan längs med loppet men jag tyckte i alla fall att första fem kilometer gick snabbt, det kändes snabbt. Så i mål skulle det sedan bli en överraskning om vad tiden skulle stanna på. 1.03.13 sprang jag i mål på i lördags. Jag trodde att det skulle ligga där i kring, eftersom jag gått mer än vad jag gjorde förra året då jag var tre minuter snabbare. Men jag hade ju så gärna velat komma under timmen.
Nu har jag två ytterligare chanser att klara av SUB60, för vissa kanske det inte alls låter som något svårt. Men för mig, förra årets Midnattslopp var det snabbaste jag någonsin sprungit och då var jag 40 sekunder ifrån. Jag hamnar i mitt komforttempo, alltid. Det går inte springa snabbare. Men sen kanske jag inte kan förvänta mig jättemycket heller, då de senaste månaderna, eller hela det här året, då jag inte riktigt lagt fokus på löpning och framförallt inte haft någon kontinuitet i det. Men nöjd det är jag allt ändå! Och hela helgen var underbar.