Jag blickar tillbaka till den där dagen som förändrade allt hur min framtid skulle se ut, eller i alla fall hur jag hade tänkt att den skulle se ut. Dagen var återigen då beskedet om högskolan kom. På något sätt hade jag redan innan det där verkliga beskedet bestämt att det inte var sjuksköterska jag skulle bli. Dels när valen var gjorda men ännu mer när verkligheten kom ikapp. Men jag kunde ändå inte tilltala mig själv innan jag fick reda på det. Som jag har skrivit tidigare så var veckan därefter en lång vecka med många sömnlösa nätter och mycket tankar som snurrade i huvudet. Jag letade febrilt efter något jag verkligen ville göra. Något som kom från hjärtat.

Tidigare har jag skrivit att det var språkresa jag ville göra, men efter det här inlägget har synen på det ändrats en aning och jag har varit lite mer öppen, lite mer ärlig och framförallt håller jag inte längre på någon hemlighet… Det blev mycket starkare än vad jag har trott efter att jag endast fick reservplatser på läkarlinjen. Det blev ännu mer tydligt hur mycket jag gärna ville komma in där. Likadant hörde jag från personer runt omkring mig ”Är det läkare du ska bli, ska du satsa. Inte ta den lätta utvägen och bli sjuksköterska” Och lite så var det faktiskt, jag trodde jag kunde ta den lätta utvägen för att jag inte såg någon chans i att bli en läkare. Jag kämpade inte för det och jag var rädd för att kämpa, valde bekvämligheten före. Men efter den där tankeveckan blev allt klart mycket tydligare. Jag var inte längre villig att ge upp. Jag skulle inte flytta till Stockholm och bli sjuksköterska för det var inte det jag absolut ville bli. Den tanken var i alla fall bearbetad och klar. Jag tackade Nej. Satte mig istället vid datorn och googlade. I flera dagar hade jag google som bästa vän. Jag sökte på allt möjligt vad jag kunde tänka mig att göra och många av sökorden innehöll ordet ”läkare”.

Sökresultaten slutade i att jag hittade ett universitet för internationella studenter i Riga, Lettland. Där man kan studera till läkare i 6 års tid. Alltså samma utbildning som man läser i Sverige, fast på engelska. Och man kommer få exakt samma licens. Den licensen som ger tillåtelse att arbeta i alla EUs länder + några till. Innan hade jag inte tänkt på att studera utomlands eftersom jag inte var villig att lämna Sverige, jag har det så bra i detta land och att bo någon annanstans under en lång tid var inget jag tidigare ville. Därför hade jag inte kommit på den tanken tidigare. Nu ser jag det på ett annat sätt. Efter att jämfört alla de europeiska utbildningarna som gav samma licens som de svenska, så att man sedan kan arbeta i Sverige kom jag fram till att Riga Stradins University verkade absolut bäst. Jag läste på deras hemsida, dag ut och dag in. Jag letade upp all den information jag ville ha och behövde. Jag kollade upp hur man ansökte och tog verkligen tag i det för att förverkliga mina drömmar.

Ansökningsprocessen var lång. Jag har frågat gamla lärare och jobbreferenser. Jag har skrivit ett motivationsbrev om varför jag vill bli läkare, jag har letat efter gamla rektorer för att få tag i rätt betyg, både på engelska och svenska. Jag har letat efter mina vaccinationspapper som jag inte hade en aning om att jag hade, jag har haft mailkontakt hit och dit. Jag har vaccinerat mig. Jag har varit på läkarundersökning, likaså lungröntgen. Jag har blivit fotograferad för att ha passkort. Jag har fyllt i ännu mer papper. Tillslut, härrom dagen då skickade jag in min ansökan om att läsa till läkare med start våren 2014 i Riga. Svaret om jag kommer in eller inte får jag inom två månader. Så nu återstår bara väntan och hålla tummarna. För det är något jag verkligen vill och har sett fram emot under en lång tid.

Det var inte riktigt så jag hade sett mitt liv framför mig. Jag skulle läsa på ett svenskt universitet som de flesta andra och livet skulle rullat på. Istället kan det förhoppningsvis bli på ett annat sätt och jag är supertaggad men samtidigt lite rädd. Jag vet hur mycket jag måste kämpa, hur tufft det kommer bli. Allt nytt jag måste ta in, den svåra utbildning och dessutom är det på engelska. Jag är ingen klippa på engelska, lite mer normal. Jag är förberedd och nu är jag villig att kämpa. Jag ska göra allt för att nå mina drömmar.

Nu blir det lite mer självklart varför jag ska åka iväg på språkresa. Jag kommer åka till Oxford för att jag vill ut och resa, samtidigt som jag vill lära mig språket och förbereda mig inför våren. Det är två saker jag verkligen vill och kommer från hjärtat, två saker som kommer bli tuffa, två saker jag verkligen måste kämpa för. Men jag är taggad och hoppas på att det kommer bli superroligt. Men som sagt så är jag inte antagen till Riga ännu, men vad jag har hört har jag stora chanser att bli antagen samt att jag håller tummarna. Fortsättning följer…

ps. för er som frågat om vad jag ska göra efter Oxford i vår, HÄR har ni svaret och förlåt om jag gett er otydliga svar. Jag valde att hålla det ett tag för mig själv, men nu vet ni i alla fall hur jag tänker