Egentligen var det ju inget att oroa sig för, när jag tänker efter såhär i efterhand. Jag är ju i mål! Trots att jag var sist flera gånger under sträckan gick jag faktiskt i mål med fyra stycken efter mig. Om de nu inte bröt… Jag är så grymt nöjd, så nöjd och glad att jag nästan började gråta de sista kilometrarna. Men jag var nära att ge upp både en och två gånger.

Den första milen var inte rolig, det var trångt (rekord med 900 startande i loppen) och det var bara massa uppför och nedför. I stort sätt en mil med endast sacksande och plogande, sen var det två smala megabackar som jag gick ner för. Det var det fler som gjorde och de som inte tog det kloka beslutet gjorde en hel del vurpor påvägen ner. Sen var det slutet som var jobbig också, väldigt lik starten men lite bättre spår. Backarna var ingen vidare hitt men jag tog mig ner på ett eller annat sätt och mot slutet när jag bara ville i mål, tänkte jag bara på att ”jag ska ner här!”Innan har jag varit lite mesig och stått o väntat en stund innan jag tar beslutet att åka ner, då väldigt stel med en vurpa som följd. Inget sådant idag. Jag kunde tänka bort allt liknande.

Eftersom jag nästan var sist var det inget trängsel i spåret, jag kunde åka i min takt. Dock var det knappt några spår kvar när jag kom och de som var, var sladdriga. Så jag fick i stort sätt kämpa dubbelt så mycket som när det hade varit nyspårat. Jag har fått öva på väldigt mycket av det jag är dålig på idag. Byta spår, åka utan spår, ploga, sacksa osv. Sen var det vissa partier med stakande, klassisk skidåkning. De sträckorna älskade jag verkligen. I starten var det regn och i målet var det nysnö, temperaturen runt nollan hela tiden. Mot slutet var det riktigt jobbigt före, skidorna ville fastna hela tiden. Men annars hade jag rätt så bra valla. Så glad jag blev när jag gick i mål, jag vann faktiskt en tvåkilos medwurst. Ojoj vilket pris.

Det här var absolut det vidrigaste och värsta jag gjort. Det var också det längsta träningspasset jag gjort. Det var min första skidtävling. Det var årets första stora utmaning. Hjärnan var med mig idag och jag såg mig själv gå i mål flera gånger. Med det föret och vädret, var det tydligen som att åka minst sju mil i Vasaloppsspåren. Tack och lov, tänkte jag. För om det är såhär dubbelt så lång sträcka, kan det bli tufft, riktigt tufft. Men tydligen skulle jag inte bli avskräckt eftersom det inte var likt ett dugg. Sa de till mig när jag hade gått i mål.

Det kanske var en pisstid med tanke på att den som vann åkte på ca 2 timmar. Men jag vann över mig själv och jag tog mig i mål, en sak är säker att jag aldrig kommer åka 4an i Hallby igen (hemsk)