I måndags vaknade jag upp i en stuga i Tandådalen alldeles för tidigt och alldeles för pigg. Jag var otroligt taggad. Men klockan var bara 01.30 och jag behövde inte gå upp förrän 04.30. Jag somnade om och vaknade strax innan klockan ringde. Åter ingen galet pigg och laddad. Laddad för Öppet spår 2017. Jag ville det här så mycket och jag såg fram emot dagen. Jag var positiv och hade ett sikte inställt, jag skulle ta mig i mål i Mora. Det var den enda tanken jag hade.

För fjärde gången gav jag mig på äventyret

Det här var fjärde gången jag ställde mig på startlinjen i Sälen, för att skida de nio milen till Mora. 2013 när jag gjorde det för första gången var jag snabbast, bäst och tog mig i mål. Samma år som jag gjorde klassikern. 2014 testade jag på Vasaloppet, då kom jag till första kontrollen i Smågan efter en isig mil och väldigt få träningstimmar. 2015 gick jag tillbaka till att köra Öppet spår som är så mycket härligare. Då lika dåligt tränad och med kassa förhållanden. Jag tog mig till Risberg och sen hoppade jag in i bussen till Mora. Förra året tog jag en paus, jag klarade inte av stressen och jag har rätt dålig teknik att jag inte klarar mig nio mil på skidor utan snöträning.

Men nu har jag varit sugen i ett helt år på en revansch och att äntligen få ta mig till målet i Mora. En andra gång på fyra försök. Jag kunde inte riktigt fatta att det var den här dagen som det gällde igen. Jag blev sjuk förra torsdagen och det satt kvar i kroppen några dagar. Jag kände mig ändå pigg när jag vaknade i måndags och det enda jag hade i huvudet var att jag skulle ta mig till målet.

Mer säker på skidorna

I år var jag självsäker på min teknik, jag var mer tränad och att jag faktiskt kunde åka skidor. Jag kan åka skidor. I januari var jag på skidläger i Sälen, det var otroligt härligt och jag blev ännu mer säker på att jag faktiskt kan åka skidor.

Jag ville vara i tid vid starten och ha så mycket tid som möjligt i spåret, för repet skulle inte få ta mig. Jag och pappa var beredda i Berga By vid 07.00 när starten gick. Allt flöt på riktigt bra, det snöade och jag var lycklig. Jag skulle ta en kontroll åt gången och det enda jag hade hade som mål var att ta mig till Mora. Oavsett hur lång tid det tog. För att orka dit visste jag att det krävdes energipåfyllning, det var en till sak jag inte skulle missa.

Jag har aldrig åkt så bra skidor

Första backen till loppets högsta punkt gick otroligt bra, uppe på myrarna flög jag fram. Jag har ärligt talat aldrig åkt så bra skidor som jag gjorde. Mil efter mil flöt på. Jag hade riktigt bra skidor. Jag åkte på tejp i år. För vallan var ytterligare en sak som inte skulle få stoppa mig. Det gick snabbt för att vara mig, jag bytte spår och åkte om åkare efter åkare. Min svaghet har alltid varit nedför och att just byta spår. Jag hade otroligt bra glid att jag var tvungen att byta ofta. Självförtroendet flödade. Det var fantastiskt.

När jag kom till första kontrollen i Smågan fyllde jag på med sportdryck och snabbt var vi iväg igen. Det snöade och spåren var tröga. Men jag körde på. Jag försökte hitta ryggar, att dra gick otroligt trögt. Jag hade trots allt bara drygt sex skidmil i kroppen sedan tidigare. Det är nästan lika mycket som jag hade 2013 och då det gick hela vägen. Det året var det dock fantastiskt väder och förhållanden. Nu snöade det.

Kroppen var fortfarande sjuk

När jag kom till Risbergsbacken strax innan Risbergskontrollen sa kroppen bara stopp. Jag började bli trött och jag orkade inte åka snabbare än vad jag gjorde för tillfället. På någon sekund ville inte kroppen lyda. Jag fick inte luft. Lungorna knöt sig, tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle göra. Pappa försvann uppför backen och jag visste att han hade medicin som skulle kunna hjälpa. Jag kämpade på lite till, men det gick inte. Kroppen mådde inte bra. Kroppen var fortfarande sjuk. Huvudet ville så mycket.

Om inte planen till Mora skulle hålla hade jag en backup att jag skulle ta mig halvvägs. Då hade jag ändå tagit mig halvvägs och jag hade dessutom tagit mig längre än förra gången jag körde. Men kroppen ville inte mer. Jag grät, för huvudet ville så gärna ta sig till Mora.

Jag har aldrig åkt så bra skidor som de första tre milen, det gick snabbare än första året och mycket mycket bättre. Jag kämpade de sista kilometerna till kontrollen, efter en paus i en snödriva för att få luft. Ytterligare en paus i en annan snödriva i slutet av en nedförsbacke när jag var nära att glida på en tjej framför mig, då var snödriva vid sidan av spåret min räddning. Eventuellt kanske jag blir Youtube-kändis på den vurpan. Men äntligen kunde jag skratta lite igen.

Såhär i efterhand var det klokt att jag tog bussen från Risberg i år igen, för jag mådde inte bra på hela dagen. Jag hade feber och ingen ork, jag ville inget annat än att sova. Jag kunde knappt gå till bilen sen, jag mådde dåligt och orken var helt borta.

Jag åt, jag sov och jag vilade mina tår

På kvällen åt vi traditionsenligt pizza och jag försökte komma till sängs tidigt. Jag sov och sov. När jag vaknade på tisdagen mådde jag inte heller speciellt bra. Jag vilade. När jag åkte skidor i januari hade jag fått en blå tå, under mina 35 kilometer som jag åkte i måndags hade jag tappat den nageln. Vilket gjorde ont i flera dagar efteråt.

Ett år i framtiden ska bli mitt år igen

En dag ska jag ta mig till målet igen. Jag vill så gärna kunna åka skidor bra. Jag vill vara med om den där upplevelsen som alla får vara med om. Om det blir nästa år vet jag inte, men jag känner att jag kan de första tre milen nu, någon gång vill jag åka de sista milen också. Arrangemanget är så häftigt och bra ordnat.

Idag vaknade jag också upp krasslig, så det har varit en heldag i soffan framför skidor. Först Vasaloppet. Får inte jag uppleva det själv vill jag vara med när andra upplever det. Sen femmilen i Lahtis.

Stort GRATTIS till alla er som har tagit er i mål i något av Vasaloppsveckans lopp. Ni är bäst!