Det ironiska i att jag i veckan har läst en bok om vad stillasittandet gör mot kroppen. Hur ohälsosamt det är. Hur man kan förlänga livslängden med flera år samt förbättra ens hälsa av att röra på sig. Men jag har lite för mycket på mitt bord just nu. Eller kanske inte absolut just nu men i februari och framförallt mars att jag sitter ner i stort sett hela dagarna. Jag tvingar in stunder jag måste resa på mig. För kroppen skriker efter rörelse, den mår inte bra av att sitta stilla.

Jag tänker att jag bara ska överleva till april så är allt lugnt igen, då kan jag fylla livet med allt det där jag älskar att göra och mår bra av. Tills dess ska jag bara överleva och göra det bästa av dagen. För nu finns det ändå inget jag längtar efter att göra som jag inte redan gör. I vår däremot kan jag cykla. Jag har varit otroligt sugen på våren och att få fånga cykellycka.

En längtan efter att träna

Det var längesen jag kände den längtan, för under vintern tappade jag fotfästet helt och ett tag kände jag inte för att träna överhuvudtaget. Det kan ha att göra med min sega förkylning i nästan en månad som nog orsakades av julgranen. Senast jag var så pass sjuk att jag inte kunde träna var efter Vasaspinningen förra mars vad jag kan minnas. Men nu tycker jag ändå jag är på rätt spår när det kommer till träningen.

Jag spinner för fullt att benen knappt orkar med, jag försöker komma ut på löprundor så länge det inte är allt för halt på vägarna, jag styrketränar – där hade jag mina triathlongrenar. Förutom simningen då, som verkligen har fått stryka med eftersom jag numera är i Jönköping ungefär två gånger i veckan, mot sju som var snittet förut.

Jag tänker att snart får jag in lite simning också, men det är inget att stressa med för det är grenen jag inte blir speciellt mycket sämre i av lite uppehåll. Mot våren kanske det blir lättare att få till simpassen i bassängen, men kanske också ute i sjön. Nedan foto är från en fredagsmorgon i höstas, när jag skulle simma framför kameran.

Jag pluggar och arbetar nu så kan jag cykla sen

Just längtan efter cyklingen gör att jag nu kan motivera mig till att jobba och plugga hela dagarna, jag intalar mig själv att det bara är några veckor på det här viset. 150% studier, minst 25% jobb och nästan lika mycket arbete med Team Rynkeby.

Men samtidigt förstår jag inte hur jag känner mig lite stressad eller hur jag ens kan vara så fokuserad på att bocka av uppgifter, för jag är i fas eller kanske till och med före. Inom en snar framtid har jag en vecka i fjällen och då vill jag vara så mycket ledig som det bara går.

I helgen skulle jag också kunna vara ledig, men vad gör man när man är ledig? Jag kan bara inte ta sovmorgon utan att väckarklockan ringer, att inte jobba av uppgifter när jag inte har något annat bättre för mig. När jag är ledig kan jag inte låta samvetet bli rastlöst. Just att stänga av är svårt. Jag tvingar mig till att inte jobba.

Veckans träningsutmaning

Jag gjorde en liten utmaning till mig själv den här veckan, att träna minst 1h varje dag. Jag tränar mina pass, jag sover mina timmar att jag är utvilad, jag äter min mat, jag återhämtar mig genom att kolla på Tv-serier och filmer. Övrig tid pluggar jag och jobbar.

Men trots att alla pusselbitar klaffar känner jag mig stressad och just plugg/jobbtiden har fyllt dagarna lite för många timmar mot vad min hjärna klarar av. Det känns som hjärnan är kokt, jag glömmer saker, jag vill ha full kontroll hela tiden och jag pressar mig själv till att fortsätta jobba. För det jag inte gör idag, måste jag göra i morgon eller nästa vecka.

Vad gör man när man är ledig?

Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer? Scrolla sociala medier gör jag också tillräckligt att jag är i fas. Det skulle väl vara att inte sitta stilla lika mycket kanske? Mer vardagsmotion.

Foto: Linnéa Palm