Jag älskar dagar som är ”en dag”. Alltså känslan av en dag. Den känslan är unik för varje dag som passerar och det är inte alltid jag känner så. För många gånger får jag känslan av måndag, när det är måndag eller lördag när det är det. Förstår ni vilken känsla det är jag älskar? För det är svårt att beskriva och det har nog med samhällets syn på hur en speciell dag ska vara, med dess vanor. Men det vill jag bort ifrån, för dem dagarna minns jag inte lika mycket som tex den lördagen som faktiskt har känslan av att bara vara ”en dag i Claras liv”. Att sluta tänka var i veckan vi befinner oss, om man har semester eller inte osv.

De flesta jobben är från måndag till fredag. På helgen är man ledig. Jättemånga har semester på sommaren. Många äter tacos på fredagen och frukosten om vardagen är samma gamla vanliga som alltid. Det heter fredagsmys och lördagsgodis. Att vakna och träna före tuppen – då är man galen. Att sticka iväg på äventyr som varar under en längre stund – då är man också galen. Jag kan fortsätta. Känner du igen det, eller är det bara min hjärna som är programmerad såhär?

I helgen kom jag hem från träningspasset vid 22-tiden både lördag kväll och söndag kväll. Då hann jag varken med tvsoffan eller lördagsgodiset. Inte för att jag kanske brukar göra det annars, men i mitt huvud går tankarna ”idag är det lördag och då äter man godis (choklad i mitt fall)” oavsett om man är sugen på det eller inte (men jag är oftast alltid sugen på choklad). ”Träna kan jag inte göra en söndagskväll klockan 21!”. Dessa dumma tankar har jag fått av samhällets normer.

Helgen var den mest fantastiska helgen på väldigt länge, jag fick känslan av ”en dag” både under lördagen och söndagen. Jag gjorde exakt det jag kände för. Jag gjorde allt som jag älskar att göra. Det är det unika jag får en kick av.

På lördagen vaknade jag tidigt med ett pirr i kroppen. Jag ville att dagen skulle starta på riktigt. Jag åt frukost och packade allt för dagens äventyr. Mitt i spöregnet åkte jag och mamma till Jönköping för jag skulle simma JOW. Det var jag jättenervös inför, eller inte för att simma, men allt runt omkring.

Sen bytte jag om till cykelkläder, vi åt lunch på Bryggan och sedan skulle jag ansluta till teamet som hade genrep och cyklade mellan Vimmerby – Jönköping. Dem startade tidigt på morgonen och jag hade räknat ut att jag kunde hoppa på i Nässjö, men tidsplanen höll inte riktigt och jag kunde ansluta tidigare trodde vi.

Jag och mamma åkte på en roadtrip från Jönköping – Aneby – Flisby – Nässjö i hopp om att hitta två klungor med gula cyklister. Men dem syntes ingenstans. När jag var framme i Nässjö, visade det sig att vi hade varit i Aneby betydligt tidigare än klungan hade varit där. Inte konstigt att vi inte hittade dem längs rutten. Efter en hel del väntan fick jag äntligen cykla. Jag var alldeles lycklig.

Vi hade ett snabbt möte i Jönköping innan jag tog cykeln hem strax efter 20.00, hela dagen blev förskjuten och jag tyckte det började bli sent att cykla (de där dumma tankarna igen). Men istället för att ringa efter skjuts hem som jag övervägde, hoppade jag upp på cykeln och drog hemåt. Varför kan man inte cykla från Jönköping till Gränna en lördagskväll när klockan är 20.30?

Jag ångrar inte det en sekund. För den cykelturen var magisk. Jag hade medvind. Det regnade lite ibland. Jag hade solen på ena sidan av mig och regnbågen på andra. Det gick snabbt! Jag njöt och kände mig lycklig. När man har simmat och cyklat så måste man springa också. Jag stack därför iväg på ett kort brickpass innan middagen var serverad vid 22 hemma. Sen tog jag en dusch och sov som en stock.

På söndagen vaknade jag tidigt igen. Jag tog på mig cykelkläderna direkt och åkte till Rosenlund. Jag ville vara med på en fikacykling, tillsammans med både nya och gamla cykelkompisar. Vi cyklade till Flättinge gårdscafé och jag åt en ljuvlig dumlecookie med grädde.

På eftermiddagen hade jag och min vän Linnéa planerat in något ”naturigt”. Under tiden jag väntade på henne tog jag en runda på cykeln längs Vätternstranden och sedan bytte jag snabbt om inne på badhuset.

Vi bestämde att vi skulle gå milen på IKHP. Vi gick, vi pratade, vi hade det allmänt bra. Vi stannade för pannkakspicknick och senare för att spana in utsikten över Huskvarna och Jönköping. Ibland är man för hemmablind.

Sen åkte jag hem och åt grillat för att på kvällen sticka iväg på ett distanspass i löpning. Jag råkade välja rundan med alla jobbiga backar i början. Det var jag och en podd. Solen började gå ner och vid 22 var jag hemma igen.

Jag var hög på endorfiner. Jag var lycklig för helgen. Jag hade hela tiden känslan av att det var ”en dag” både i lördags och i söndags. Jag hade semester. Jag tänkte inte så mycket på något annat än att faktiskt vara där jag var för stunden. Det var helt fantastiskt. Och jag lyckades göra allt jag ville göra.

Mycket gemenskap och vänskap, med både nya och gamla vänner. Fika, picknick, grillat, sol och regn. En simtävling, tre cykelrundor, två löppass och en picknickvandring. Den helgen var som balsam för själen. Som jag älskade det! Jag älskar att göra äventyr som inte är det vanliga.

Nu vill jag att fler dagar i veckan ska bli ”en dag”, inte hamna i rutinerna för vad som klassificeras för måndag eller fredag. Tankarna ska inte få styra. Känslan ska få styra, kroppen ska få styra, viljan ska få styra. Stort stort #lovelife dem dagarna! Jag är så glad över att ha så fina människor i mitt liv och för allt det jag får uppleva.