Jag är fullt uppe i min lilla Påskutmaning där jag bland annat skulle få in en 5 kilometers promenad varje dag i elva dagar, fram till Långfredagen. Hittills har det gått lätt, jag har liksom gjort det på glädjen över att vilja förändra, vilja klara av utmaningen som i sig inte är speciellt svår eller tidskrävande. Man måste bara bestämma sig. Att gå 5km tar max en timma och är inte jätteansträngande, dessutom är det härligt och skönt för kroppen som får motion.

Igår hade jag lite för mycket att göra, jag vaknade strax efter 06 och satte mig vid datorn för att jobba med diverse uppgifter hela förmiddagen. Sen blev det lunch och jag åkte till badet för att simma, som stod på träningsplaneringen. Promenaden då? När skulle jag få till den?

Jag tänkte hela förmiddagen att jag måste gå innan jag åker till jobbet, för sparar jag den tills jag kommer hem vid 21 efter en lång dag vet jag att latmasken kommer vinna. Jag kommer vara trött och bekväm, egentligen vill jag bara lägga mig i sängen helt utslagen för så är det typ varje kväll och tisdagens promenad skulle inte bli av.

Men sen tänkte jag en gång till, hittills har inte min utmaning varit en jättekrävande utmaning. Jag har liksom gjort det i farten, utan att tänka och det har gått lätt. Så varför inte testa mig själv och min karaktär. Lyckas jag ta mig ut på promenaden när jag har jobbat, när det är kväll, när jag är trött, när jag egentligen bara vill lägga mig i sängen och när det är mysigt inne med familjen? Det var som optimalt att testa hur många undanflykter man kan komma på.

Så så fick det bli! Jag visste att jag skulle ha det sjukt svårt att klara det. Jag körde hem med en pepp i kroppen om att javisst kommer jag göra det, gå ut alltså. Så började det regna, sen var det alldeles för härligt att vara inne och jag var dessutom ganska trött efter en lång dag. Undanflykter och ursäkter efter varandra. Men efter en enorm pepp av mamma och Julia, som sa ”bara gör det!”. Dessutom ville Bosse gå ut, trots att han redan hade somnat för länge sen.

Jag hade en rejäl kamp mot hjärnan igår kväll. Men 21.37 tog jag mig ut på en 5km hundpromenad i mörkret och regnet dessutom. Jag var helt galet nöjd över att jag klarade det, att jag faktiskt gick ut! För ska jag vara helt ärlig trodde jag hela dagen att det var efter beslutet om att skjuta på det som jag skulle faila min utmaning. Men jag ville så gärna klara det! Hade det inte varit för peppen av familjen eller för att jag faktiskt snart är i mål efter elva dagar då hade jag aldrig gått ut. Och sen är det ju alltid steget ut som är det svåra, väl ute älskar jag det.

Jag var otroligt lycklig och jag bestämde mig för att jag skulle få baka scones som belöning till frukosten idag. Jag tror det är bra att röra runt lite i sina rutiner ibland, då får man in så mycket mer äventyr i vardagen och det är äventyren jag lever för, hur jobbiga dem än är.