Jag hade egentligen kunnat skriva om så mycket i den här kategorin, alltså om prestationer som jag är stolt över. Jag har gjort en hel del lopp dem senaste åren, både lite större och mindre. På skidor, springandes, på cykeln eller i vattnet. Jag försöker alltid hitta det positiva i det jag gör och på så sätt finns det alltid något moment jag är stolt över. Men allt det har jag redan skrivit om och finns att hitta i kategorin racereports, där jag har skrivit om alla mina lopp. Det som sticker ut är en svensk klassiker och Paris-resan på cykel.

Något jag en dag vill känna mig stolt över är att springa ett marathon som Emma har som mål. Ett lopp jag dock aldrig kommer ställa upp i är det Annika är mest stolt över.

Men just idag känner jag mig stolt över hur jag har fått in träningen i vardagen under dem senaste månaderna. I september skaffade jag mig en coach för att planera min träning bättre, i början var det otroligt jobbigt att ha det så strikt. Att under en vecka få in alla de passen som var planerade, jag som alltid tidigare hade tränat på känsla och liksom tagit allt som det kom. Många av passen ”råkade” inte bli av, andra prioriterade jag bort i stressen och jag sköt på allt. Många veckor blev inte så som dem var planerade från början. Men så en dag vände tankesättet (tror det var i november), jag verkligen försökte. Jag försökte få in alla passen i min vardag.

Hela december gick bra tycker jag! Hela januari har också gått bra hittills. Jag är mest nöjd över de två distanspassen som var planerade till julveckan. 5500 meter simning och 2h spinning. Innan dess var jag nöjd över 0m jag stod ut 1h på spinningcykeln (som för övrig var det enda jag tränade inför Vätternrundan 2014). Sedan julveckan har det gått otroligt bra. För idag är 1h spinning nästan för kort för min smak.

Jag har under flera veckors tid planerat in när i veckan jag ska göra vilket pass. Varje söndagskväll sätter jag mig med kalendern för kommande vecka, träningsplaneringen och dessutom Friskis schema. Jag planerar in vad jag ska göra när. I flera månader blev inte veckan så som jag planerade på söndagen. Men det har den blivit (på ett ungefär) under 2016.

Jag är otroligt stolt och nöjd över att jag har lyckats. För just att få till träningen i vardagen har alltid varit svårt för mig, det har varit ett stort steg att ta. Speciellt om passen gärna ska ha en baktanke och inte enbart göras för att jag känner för det då (då finns det grispass som inte är så roliga). Träningen har de senaste åren alltid funnits med i min livsstil men har inte varit det roligaste jag har gjort och väldigt många gånger har jag fått tvinga mig själv till att göra något, just för att det är bra för kroppen.

Jag är stolt över att jag idag prioriterar träningen före något annat. Jag längtar efter att få träna! Det gör också att jag ser på träningen på ett annat sätt. Dessutom är det mycket lättare att hitta motivation, svårare att skippa något pass som ofta blir fler tillslut. Eller att jag hoppar över något bara för det är något som stoppar mig. Jag vill att 2016 ska bli ett aktivt år och jag vill så gärna prestera på Ironman i augusti.