Varje gång jag går in på min Twitter-profil blir jag alltid påmind av min fastnålade tweet, där det står – ”Face your fears to conquer them”. Datumstämpeln är 2014-11-12, vilket är i morgon förra året. Det citatet har hjälpt mig i ganska många lägen under det här året, för oftast har jag för vana att tacka nej eller inte ställa upp på sådant som jag är rädd för. Då är det oftast inte rädsla i samma som att vara mörkrädd, utan mer rädd för vad andra ska tycka, vad som kommer hända efteråt, rädd för att göra fel och mer ”nej men inte ska väl Jag?”.

Men i år har jag verkligen försökt kämpa emot och vunnit över dem, i alla fall kommit en bit på vägen. Idag gjorde jag något som hamnade på den listan. Jag var med i Sveriges radio. Jag gillar inte att prata, jag gillar inte att prata i telefon och jag gillar inte att bli intervjuad. Allra värst är det att höra sig själv prata, höra sin egen röst. Men jag gjorde det och efteråt var jag riktigt nöjd över mig själv att jag faktiskt ställde upp. När jag sedan fick ljudfilen och kunde lyssna på det igen (eftersom jag var med i direktsändning) var jag nästan mer nervös än när jag faktiskt pratade med programledaren. Men det blev riktigt bra tyckte jag! Jag är nöjd över min prestation och så farligt var det inte att höra sin röst (även att det inte riktigt lät som i verkligheten enligt mamma).

Varför var jag då med i Sveriges radio? Dagen efter jag kom hem från Barcelona gick jag på ett spinningpass som avslutades med klassisk musik som slutspurt och jag blev liksom lite förvånad över det, för det hade aldrig hänt tidigare. Även att jag inte gillar klassisk musik egentligen, eller det är inte den musikstilen jag lyssnar på till vardags blev jag glad över att höra just det stycket och det passade riktigt bra till just spinning. Så jag twittrade om det. Var på Klassisk morgon i P2 svarar ganska direkt. Jag svarade tillbaka och dem frågar om jag kan ringa till dem för att berätta mer. Där tog det lite stopp för mig, jag läste tweeten men inte mer än så och sen var det bortglömt.

Igår ringde dem till mig, då hade dem hittat mitt telefonnummer någonstans och frågade om jag kunde vara med idag och prata om min spinningupplevelse. Först tänkte jag nej, vad finns det för intresse att lyssna på det? Men sen tänkte jag efter, jag kan ju göra det för min egen skull, alltså för att träna. Träna på att prata i radio.

Klockan åtta i morse ringde producenten och förberedde mig inför live-sändningen. Vid halv tio någon gång ringde programledaren upp och jag var nervösare än nervösast, det pirrade verkligen i magen. Jag hade aldrig pratat med henne och jag visste ju inte vad hon skulle ställa för frågor ens. Jag visste att vi skulle prata spinning, men inte mer än det. Jag tog några djupa andetag och tänkte att jag pratade med någon jag inte behövde vara nervös för att prata med. Det var alltså inte jag som valde att vara med i radion, dem kontaktade mig.

En liten udda händelse den här onsdagen och efter det fick jag någon slags superkraft i extraenergi att jag tog mig an andra jobbiga saker som jag bara har skjutit framför mig. Som att ringa till massa andra personer, eller maila några jobbiga mail. Nu när allt det är avbockat känns det otroligt skönt och jag har lättat en aning.

Klicka för att lyssna på intervjun