Jag var med om det mest fruktansvärda som har hänt mig, i torsdags. Jag och pappa cyklade in till Jönköping för att möta upp mina cykelvänner, för kvällens cykeltur… Okey det här är riktigt jobbigt att skriva upptäcker jag nu, samtidigt som jag verkligen bara vill skriva av mig och prata av mig, få det ur mig.

I alla fall så cyklar vi vår runda, det var regn nästan exakt hela tiden så vi var dyngsura alla sex, kallt var det också. Samtidigt som det var en rätt tuff runda med alla backar, speciellt när jag redan hade några mil i benen in till Jönköping som vi dessutom stressade oss igenom för att hinna i tid. När vi alla bara har halvmilen kvar, så får vår cykeltur ett mycket drastiskt avslut.

Min kära, kära cykelvän som är först i klungan kraschar… Vi kommer i en lätt nedförslöpa, håller ganska hög hastighet, regnet hade precis slutat och vi ska svänga in på cykelbanan bara några meter bort. Men vi möter en bil, som ska göra en vänstersväng, av någon anledning (klagade på att solen var skarp) ser inte bilen en cykelklunga och svänger över precis när vi kommer. På någon millisekund läser vi av situationen, men eftersom vi kommer i ganska hög fart och bilen precis svänger har min cykelvän som ligger först i klungan ingenstans att ta vägen.

Alltså så hemskt, fruktansvärt, läskigt, surrealistiskt, tragiskt och ledsamt. Jag trodde att jag mådde bra, jag trodde inte jag var jättekänslig, men det enda jag nu försöker att göra är att tränga bort allt. Samtidigt försöker jag prata av mig och skriva av mig. Den där ”filmen” från torsdagskvällen har gått på repeat i mitt huvud sedan dess, jag har försökt att sysselsätta mig med något annat, men alltid påminns jag. Jag är glad för mina vänner, som hjälper till och stöttar, jag är mycket tacksam för att det inte var jag, samt att vi var fler som nu i efterhand kan hjälpas åt i bearbetningen. Men framför allt, jag tänker på min kära cykelvän med familj, nästan exakt hela tiden.

Det var som en kollision man sett på film, men den här gången har det hänt på riktigt! Men jag kan inte förstå! Vården i Sverige är fantastisk och min cykelvän är på bättringsvägen (vad det verkar som), men rehabiliteringen kommer vara lång med tanken på alla skadorna. Vi andra fem lyckades precis väja undan, men allt går så fruktansvärt snabbt. Jag har inget minne av hur jag kom av cykeln, jag har inget minne av att jag ens bromsade. Det enda jag minns från den sekunden när det händer är just självaste kollisionen och rädslan över att rädda sig själv. Eftersom jag var längre bak i klungan så ser inte jag att bilen rör på sig förrän det är försent. Jag och några andra väjer ut i motsatt riktning, ”Jag får absolut inte frontalkrocka med mötande trafik”, för trots att det här är fruktansvärt och hemskt, så tror jag att det var tur att bilen inte höll samma hastighet som vi.

Sekunderna efter att min vän landat på asfalten några meter bort, och när cykeln landar på trottoaren flera meter från både bil och cyklist hör jag orden ”RING 112!!” Jag vet att man ringer det numret vid olycka, jag hade även samma dag lärt mina simskolebarn att man ringer just det numret vid olycka. Men att JAG var med i en olycka är ju overkligt, så jag hann inte reagera dem millisekunderna att det är NU man ringer 112!

Jag hoppar snabbt av cykeln, jag letar snabbt upp mobilen och ringer till SOS. Samtidigt som jag försöker lokalisera mig, inse vad som har hänt, förstå att NU har jag självaste 112 i luren ska jag försöka samla mig och förklara vad som har hänt så tydligt som möjligt. Det enda jag ville ha var ju en ambulans, men för att få någon så behövde jag vara hur tydlig som helst, samtidigt som jag började hamna i chock. ”Vad har hänt? Vart är du? Hur många är skadade? Är hen medvetslös? Sitter hjälmen kvar? Ta INTE av hjälmen! Blöder det? Hur inträffade olyckan? Skydda den skadade, men flytta INTE på hen! Ställ upp bilar som varning så det inte inträffar någon mer olycka! Namn, telefon?”. Olyckan inträffade 19.32, 19.33 har jag kommit fram till SOS, 19.34 får media reda på det, 19.35 är första bil från räddningstjänsten på plats, polispikébilen kommer, en brandbil kommer och till sist kanske 19.40 är ambulansen där. Direkt stannar flera bilar och hjälper till, det är en skadad cyklist, en i bilen som inte verkade ha skadat sig mer än hamnat i lättare chocktillstånd, fem andra cyklister som fryser och dessutom även dem hamnade i chock.

Tid och rum försvann! Jag har ingen aning om vad som händer eller hur lång tid det tar, att vi ens är i Jönköping känns konstigt. Det är så många känslor som susar genom kroppen, ska jag gråta?, ska jag vara tacksam för att vi andra klarade oss? ”Vi måste kontakta anhöriga!”, jag och pappa ringer till mamma så att hon hämtar upp oss eftersom vi inte klarar av att cykla hela vägen hem efter detta.

Det som var en så vacker torsdag, om man bortser från allt regn. Jag kände mig så nöjd över att ha klarat av den jobbiga rundan i spöregn. Så får det en vändning, ett drastiskt avslut på mindre än en sekund. Jag hinner tänka, ”Jag ska inte cykla in i den där bilen!”, samtidigt väjer jag ut i mötande och dessutom har jag pappa bakom mig som skriker, han vill jag absolut heller inte få på mig eller att han ska åka in i bilen.

Torsdagskvällen var hemsk, jag lyckades samla mig, jag hamnade i chock en stund, likt jag har gjort en gång tidigare (det var när jag själv var med om en krasch på det andra träningslägret i våras, tror jag. Men då klarade jag mig helt oskadd, cykeln fick dock en känga och jag hamnade i chock. Nästan exakt samma krasch hände för mig under Vätternrundan förra året, men då fick jag ett adrenalinpåslag istället för chocktillståndet, samt ett blåmärke). Den kraschen som hände nu, även att jag själv inte var med om den var inte ens i närheten av dem jag har varit med om. Nu var det hemskt, även för oss som såg allt!

Som sagt så har filmen spelats i huvudet konstant, jag hade svårt att somna den kvällen, jag vaknade svettig under natten och även vaknade före väckarklockan på morgonen. Att jobba under fredagen var inte det lättaste, för bearbetningen hade startats i mitt huvud. Jag var absolut inte på rätt plats mentalt under gårdagen, men tack och lov var jag på mitt jobb fysiskt och inte i en sjukhussäng.

Jag ringde 112 för första gången, jag har pratat med polisen, brandmännen, suttit i en polispikébil för att värma mig, jag har hamnat i lättare chock ytterligare en gång. Kvällen innehöll verkligen många förstagångs-saker. Det jag tyckte var coolast med det här fruktansvärda var hur allt fungerade, hur räddningen kom, att så många olika kom, att vanliga personbilar stannade och hjälpte till, att det faktiskt hamnade i media nästan snabbare än jag hann lägga på luren till SOS. Det var coolt att se hur allt fungerade, även att det verkligen inte var något trevligt. Och min kära cykelvän tror jag hade lite tur, för det kunde ha blivit betydligt värre, även att det som har hänt är hemskt.

Så till er som fortfarande läser, trots mina många ord. Vill jag bara skicka styrkekramar, allt kan få en annan vändning snabbare än blixten. Ta hand om er och snälla om ni kör bil, bland cyklister, håll avstånd och underskatta inte deras fart. Oavsett vilken typ av cykel det är! Cyklister har lika mycket rätt att vara på vägen som billister.

Nu ska jag fortsätta min bearbetning, det här har verkligen satt sina spår inte minst på mig men även på dem andra som var med. Jag hoppas att min cykelvän kurerar sig och snart blir piggare. Jag hoppas även att filmen och minnena från kvällen kommer suddas ut från min näthinna. Sen tror jag att jag behöver komma ut på cykeln ganska snart igen, för att rädslan inte ska bli starkare. Face your fears to conquer them!