Idag tog jag cykeln för att cykla favoritrundan, den rundan som går runt sjöarna Ören och Bunn. Den är lagom lång, tar lagom lång tid och om man vill så kan man bli sådär galet trött. Men idag valde jag att inte cykla på någon rekordtid, utan bara cykla för att njuta, för att ta in allt runt omkring mig samt för att spana in samhället Bunns kräftfiskepremiär. Första onsdagen i augusti åker jag alltid dit för att spana in årets första kräftor, idag dock för första gången på cykel och dessutom alldeles ensam. Jag såg såklart ingen kräfta, för jag hoppade inte av min cykel, men jag kände av stämningen i samhället och dessutom såg jag alla burar ute i sjön, som ska vittjats tidigt i morgon bitti. Det är verkligen barndomsminnen!

Jag försöker fortfarande vinna över min rädsla, alltså den som uppkom för snart en vecka sedan. Idag gick det bra, men jag vill hela tiden ligga steget före. Jag tog det även lugnt idag, för jag orkade helt enkelt inte maxa, ensam som jag var också. Jag hann verkligen med att tänka både den ena och den andra tanken, vilket var så skönt. Samtidigt var landskapet sådär otroligt vackert. Likt ett fotolandskap. Jag skulle gärna velat fota på flera olika ställen längs vägen, men jag hade varken kameran eller ”tillåtelsen” från mig själv för fotostopp längs vägen. Så det får bli en annan gång. Kvällen var i alla fall magisk, även att det inte var jättevarmt eller att solen från början inte lyste speciellt mycket. Jag delade vägen med fyra tranor, två rådjur och någon katt. Jag stannade även till hemma hos farmor och farfar för lite prat.

Skymningen kom och solen gick ned, himlen blev sådär eldig över horisonten. Det var otroligt vackert! Det är just där jag vill vara, det är där jag vill leva, det är där jag mår som bäst. Alltså då jag får göra det jag verkligen älskar. För det är ju just det, man måste försöka älska varje sekund, eller i alla fall få till någon stund på dagen då det bara är för att du själv vill göra det, älska det!

Jag har många gånger hamnat i tankevurpan: stressa i duschen efter jobbet för att komma hem, köra på gränsen till för fort för att komma hem, välja den kortare rundan för att komma hem, välja att inte åka ut på något äventyr (umgänge, kalas, events etc) för att få vara hemma, inte ge sig ut på träningspasset för att få vara hemma. Ja, ni fattar… Vad är det som gör att jag älskar hemmet så mycket, eller varför jag har så bråttom dit? Jag har kommit på dem senaste dagarna att det spelar ju inte som helst någon roll om jag kommer hem en timma tidigare eller senare. Någon gång är jag ju hemma. Varför vill jag ens vara hemma? Är det hemma jag vill vara? – Det är ju på vägen i skymningen jag vill vara, det är i mina egna tankar under löparrundan som jag vill befinna mig i. Jag vill ju inte hem, egentligen. Jag vill leva i nuet, vara där jag är precis då, inte ett steg framför mig. Absolut inte vara hemma!

Nu ska jag ändra på detta och framförallt inte ha så bråttom. Jag ska stressa ned och försöka att inte älska hemmet så mycket. Jag vill älska varje sekund i just det jag gör den sekunden istället. För det är oftast det som ger en minnen, det är det som är äventyr och upplevelser. Inte att sitta hemma. Så nu ska jag ta det lugnt, för hem kommer jag alltid. Jag älskar verkligen mitt nya sätt att se på saker!