När jag vaknade upp igår morse efter tolv timmars sömn, var jag fortfarande lite trött, kände mig lite sliten men ändå var kroppen superpigg. Jag hade inte ont någonstans (förutom ytterst lite domningar i vänster hand som jag alltid får). Det var som om jag kunde cykla en längre runda igår med och den tanken känns fantastiskt bra med tanke på vad som kommer framöver. Två dagar efteråt, som det är idag har jag nästan glömt bort att jag faktiskt cyklade trettio mil i lördags. Dem enda sviterna som är kvar är den hemska solbrännan som jag fick på speciellt vaderna, men även på lår och armar. Hettan har lagt sig nu, men det svider lite fortfarande och då använde jag ändå solkräm.

Men vi börjar redan vid 02.15 när klockan ringde i lördags efter ungefär tre timmars sömn. Jag var supertaggad och tvingade mig själv att få några mer minuter sömn i bilen mot Motala. Jag mötte upp alla från Team Rynkeby vid starten strax innan 05.00. Som jag skrev i fredags var jag nervös inför starten, hur skulle den bli? Jag lyckades smita in i 05.16-gruppen och kunde därmed starta tillsammans med alla andra. Vilken glädje. Dock hade jag ju ett eller två andra alternativ, som visade sig skulle fungera galant om jag inte hade lyckats med alternativ ett.

Vi var 22 cyklister i klungan och i början hade vi lite strul, tempot gick inte speciellt snabbt och jag var lite besviken för jag vet att det är fram till Jönköping som det kan gå snabbt. Men det gjorde det inte för oss i lördags, mycket saktare än mina tidigare rundor, vilket gjorde mig lite stressad just eftersom jag ville cykla snabbare i år. I år är året för en snabb runda, hade jag tänkt mig, för jag kände mig superstark, tränad, peppad och dessutom var vädret med oss. Vi blev förbicyklade av många klungor, varav pappa. Jag tänkte till och med tanken ”Varför valde jag inte att cykla med pappa i år också, som jag har gjort dem andra åren?”, jag tänkte inte bara tanken, jag sa det också. Hur dum får jag vara egentligen? Hur tänkte jag? Det är klart att jag hellre väljer teamet före en snabbare tid! Min besvikelse la sig när vi kom till Gränna för då började vi få ordning på allt och farten ökade. Jag blev glad och jag hade helt glömt bort att jag ens tänkt tanken att svika klungan för pappa.

I Gränna blev jag lite besviken igen, för jag hade längtat till att få vinka till mamma som brukar vara där. Men hon trodde prompt att vi cyklade snabbare än pappa och därmed gick hon hem efter att hon sett honom, med tanken om att hon missat oss. Då hade jag ändå sagt till alla att jag tror pappa kommer cykla snabbare, för vi är en klunga, vi kan inte cykla snabbare än den svagaste, vi hjälps åt och alla ska med. Vi cyklar i Rynkeby-tempo och inte alls på någon rekordtid. Vi är ett team och det är det viktigaste. Alla ska vara med från start till mål och dessutom såg vi de trettio milen som en träningsrunda inför det stora äventyret om 2,5 vecka. Vätternrundan var inte mitt stora mål i år, för det kommer snart! Jag skulle bli glad för allt under mina tidigare 13h46min. Dessutom är det sjukt mycket roligare och lättare att cykla i klunga.

Runt halvvägs blev vi lite trötta och det skedde små missar, vilket testade vårt humör. Men vi kom igen, vi blev starkare och ännu bättre. Jag tycker hela rundan var otroligt rolig, det gick mycket bra i stort sätt hela tiden, jag var nöjd och kände mig lycklig. Vi hade kortare depåstopp på alla ställen utan Ölmstad och Medevi, vi åt aldrig lasagnen i Hjo och det sparade vi tid samt stelhet i kroppen på. I början hade vi två kortare kisspauser, men sen struntade vi även i dem. Solen strålade verkligen och jag ser numera ut som en polkagris. Vinden var inte jättestark, men den gav oss ändå lite motvind och sidvind på vissa ställen.

Vi rullade i mål på 12h30min, vilket jag otroligt nöjd över (då fick vi stanna för broöppning i Karlsborg i 5-7min). Jag hade kanske kunnat cyklat snabbare, likt pappas tid och dessutom hoppat över någon depå. Jag kände mig superstark igen och det enda stället jag hade ont på var under den högra trampdynan, samt att jag kände mig sömnigt trött efter dem få timmarnas sömn (dock inte fysiskt trött). Men återigen är jag mycket glad över att jag valde klungan över något annat, det var ju det som var målet i år. Att cykla tillsammans, att ha roligt tillsammans och att hjälpas åt! Jag är glad, lycklig och dessutom supertaggad på både Parisresan och Vätternrundan 2016.

Jag var laddad och taggad inför rundan halva förra veckan, kanske lite väl supertaggad. Jag åkte på en förkylning efter Halvvättern och var lite orolig att den skulle förvärras. Men i lördags var jag endast pyttelite hostig stundtals och lite snorig. Men det försvann så fort jag gick i mål. Nu är jag frisk igen, vilket är skönt. Att kunna cykla trettio mil en hel dag och inte känna att man är trött på just cykling är fantastiskt, att inte ha ont i kropp är ännu mer underbart. Att kunna njuta hela tiden är det bästa. I år var första året jag struntade i milskyltningen, dessutom kände jag till banan ganska väl nu (även att det var en ny sträckning på något ställe). Jag kände mig stark och jag hjälpte till att dra längst fram. Magen mådde mindre bra och jag var absolut inte hungrig men jag kände hur energin snabbt försvann. Jag tvingade i mig energikakor och sportdryck hela tiden för att aldrig gå energitom. I mål var jag trött på just den smaken och magen orkade knappt ta emot dem sista klunkarna, men det gick.

Roligast är alla hejarop längs vägen. Det var många som ropade, klappade och vinkade. Jag själv hade både mormor, morfar, farmor och farfar längs banan. Mamma fanns i målet och pappa träffade jag på tre gånger längs rundan. I år gör jag allt detta för Barncancerfonden, jag cyklar för barnens skull. Jag är superglad!