För exakt ett år sedan satt jag på ett SAS-plan påväg hem från det bästa äventyret i mitt liv, hittills…

Jag kan inte förstå att det är ett helt år sedan jag åkte hem från Oxford. Har det gått hela 365 dagar sedan dess? Tid är märkligt, tid är overkligt! Jag kan inget annat än att tänka tillbaka till den tiden en dag som denna. För än har jag inte förstått att det är ett år sedan. Jag har faktiskt tänkt tillbaka till Oxford ganska så mycket den här hösten, eller hela året faktiskt. Jag har saknat det väldigt mycket, jag har saknat staden, landet, London, engelskan osv. Det kommer aldrig bli det samma igen.

Det är det bästa äventyret jag har deltagit i, det är något jag är otroligt stolt över. Att jag klarade tolv veckor på i ett annat land, nästan helt själv. För att hitta mig själv, för att uppleva något riktigt häftigt och för att upptäcka att det är väldigt bra i Sverige. Jag vet att när jag kom till Heathrow så började jag nästan gråta för att jag skulle lämna allt, för att jag den dagen och veckan hade gjort allt för en sista gång. Samtidigt hoppade jag av förväntan över att få träffa min familj, se Sverige och till att vara hemma igen.

Tiden går och jag tror man kommer ihåg det man vill komma ihåg. Jag vet att det inte alltid var lätt där, men ändå är det just vad jag har i minnet. Jag vet att det inte alltid var lätt att alltid behöva kommunicera med engelska, även fast jag saknar det. Jag vet att jag saknade Sverige väldigt mycket vissa tillfällen, och nu saknar jag istället England. Jag saknar Oxfordtiden helt enkelt. Jag är otroligt nöjd över att jag har gjort det och jag önskar att jag kunde få göra det igen. Vilken höst det där var, i 2013. Även fast jag har trivts med hösten 2014 också.

En höst där jag kunde besöka London varannan helg, där jag åkte iväg på fina brittiska Christmas markets för att finna julstämning, kollade på när alla tomtar sprang och en höst jag älskade!