Igår vid 7.30 startade jag i Uppgränna för att föra Helsingborgs Marathons stafettpinne vidare norr över, för att till den 14 december vara uppe i Musikhjälpens bur i Uppsala. Så galet roligt äventyr, helt för mig själv, fast ändå inte. Grundarna av Helsingborgs Marathon, som hade premiär i år startade upp detta evenemang till förmånen för Musikhjälpen, som i sin tur i år vill stoppa spridningen av HIV. Jag älskar välgörenhetsprojekt och jag älskar utmaningar. Därför var det ganska så självklart att det var jag som skulle springa med stafettpinnen, som startade i Helsingborg den 11 november och som i onsdags vid 13.00 kom till Gränna. Det var verkligen snabba puckar, mycket spontant och man lärde både känna nya människor, mer kunskap kring evenemanget och faktiskt också se hur coolt något kan spridas via internet. För i tisdags så hade jag knappt en aning om vad det var för något, jag hade sett att SnabbaFötter sprang en sträcka i början, förra veckan. Men inte lagt märke till det mer än så. Sen att Pinnen passerade Gränna det var ju hur coolt som helst.

Att vägvalet blev via lilla Gränna, ett sådant tillfälle kan man inte missa. Så lite besviken var jag över att jag jobbade i onsdags och inte kunde ta emot pinnen som kom från Skärstad. Men så hittade jag Grenna Museums chef som ville springa med den till Uppgränna så att jag kunde ta över igår morse och springa 18 kilometer mot Tranås. Där mitt ute i skogen, i regnet, i det novembergrå vädret så bytte jag med pappa som sprang sista 15 kilometrarna in till Tranås centrum för att lämna över till nästa löpare. Tanken är att den i morgon ska gå till så långt som Norrköping, via Mjölby och Linköping. Är det inte coolt? Är det inte coolt hur man kan hitta engagerade människor som är villiga att ställa upp på något sådant här? Det tycker jag! Problemet när den kom  till Gränna var att det bara fanns jag som ville springa och jag var villig, med hjälp av pappa att ta den som längst tre mil i någon riktning och eftersom den tillslut ska till Uppsala så var valet Ödeshög eller Tranås.

Planen i onsdags kväll var länge att det var Ödeshög vi skulle springa till, men eftersom vi bara hittade en löpare där så skulle det senare ta stopp. Och fantastiska mamma hittade kontakter i Tranås, riktiga löpare som kunde tänka sig att ta den betydligt längre än Ödeshög, för att senare överlämna till allt folk som vill springa i Linköping/Norrköping.

Jag är så otroligt nöjd över min prestation, att springa (gå i alla uppförsbackar) 18km på knapp två timmar en tidigt torsdagsmorgon i november. När det regnade och det enda som finns kring mig är mörka skogar. Men jag fick i och med detta springa på vägar jag aldrig sprungit på, knappt åkt bil på. Jag fick träning, frisk luft och ett starkare hjärta i och med att jag bidrog med något. Jag kommer nog även skänka en slant den decemberveckan!

Vill du också springa?