Det är något som jag inte tänker på varje dag, men allt fler gånger nuförtiden. Något jag absolut inte är bra på, men som jag skulle vilja bli bättre på, något som jag faktiskt är bättre på nu än förut. Men det är fortfarande tufft och varje gång är en kamp mot mig själv för att kanske våga, för att kanske inte sticka ut för mycket, för att faktiskt göra stämningen lite bättre. Jag har så fruktansvärt svårt för att vara privat eller personlig, vad man nu ska kalla det, muntligt. Eller överhuvudtaget så har jag det svårt att vinna över kanske rädslan, eller liknande för att ens öppna munnen. Skriftligt går hur bra som helst. Muntligt går också hur bra som helst om det är något som jag ”måste göra” eller när det inte handlar om något personligt. Så när jag pratar med barnen på simskolan, eller kanske föräldrarna, då har jag inga som helst problem att prata. Men så fort man ska umgås med några, oavsett om det så är bästa vännen, släkten eller någon helt okänd. Det är så svårt och hela tiden försöker jag tänka på att jag ska säga något. Men jag trivs att sitta där tyst och inte synas så speciellt mycket. Jag trivs i att lyssna och det går oftast bra att prata när någon annan börjar. Men att jag själv skulle börja kommer inte på tanken. Det är något jag faktiskt tänker på ofta, alltid vid sociala sammanhang och något jag så gärna vill bli bättre på. Ska jag vara helt ärlig så har jag blivit bättre på att ta för mig, att inte sitta tyst i flera timmar och det är jag nöjd över.

På hemmaplan då är jag trygg, då kan jag prata hur mycket som helst. Men så fort någon som inte tillhör oss fyra i familjen, så blir jag på något sätt, det kan också gå bra i sammanhang med nära släktingar men så fort banden blir pyttelite längre så tar jag skydd direkt. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur svårt det kan vara. Men jag älskar dem stunderna när de andra börjar en mening och jag bara behöver fortsätta. Det är inte jag som bryter tystnaden, för jag trivs i min tysthet och älskar att lyssna. Jag trodde att det skulle vara lite annorlunda beroende på i vilken typ av situation jag är i, men jag blev på ett visst sätt i situationer det annars brukar fungera bra i. Som på jobbet fungerar det superbra, jag pratar mycket eller i alla fall en del och jag har inte svårt att uttrycka mig i jobbfrågor osv, men så fort vi bytte miljö, klädsel och samtalsämnen så blev jag den där tysta igen. Jag förstår inte varför det alltid blir såhär?