Jag skulle inte kunna föreställa mig det! Men en gång var även jag där. För ungefär fyra-fem år sedan då rörde jag inte på mig speciellt mycket. Då gick inga tankar åt träningen och livet rullade på på andra håll. Men något hände, speciellt när jag slutade med konstsimmet som jag någon gång då och då höll på med för skoj skull. Jag kände att min kropp och jag själv behövde hitta ett nytt intresse. Jag kände också att det livet jag levde då inte var hållbart. Så jag ändrade mig sakta men säkert, träningen blev en del av mitt liv och tillslut blev det mitt största intresse. Jag såg allt på ett annat sätt vid den här tidpunkten och 2012 som var året då jag verkligen tränade för att träna och må bra. Då gick jag verkligen in för det. Jag skaffade mig mål, jag fick idéer och drömmar jag ville uppfylla. Jag ville testa på nya saker och inget kunde stoppa mig. Det var verkligen härligt att hitta ett nytt intresse jag verkligen tyckte om.

Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan någon träning, men statistiken säger att det är ”normalt” att inte motionera och träna. Så många lever faktiskt det livet. För mig går det inte tänka i de banor, eller ens föreställa mig. Jag menar det känns som ALLA tränar nu, men egentligen tycker jag nog så bara för att man hamnar i den världen, i en ny värld. Man blir intresserad och ser för det mesta bara de som tränar, man ser det man gillar, man ser det som intresserar en och så är det med allt.

Jag älskar träning och gör det för jag tycker det är roligt, det är något som motiverar mig och som gör att jag mår bättre. Men då och då har jag sämre perioder, då kan det ibland gå någon/några veckor utan pulshöjande träning. Efter ett tag vänjer man sig vid det också, men självklart saknar jag träningen (och skulle inte kunna hålla på så i hur många veckor som helst, även att det är bekvämt). För mig är det mycket svårt att komma igång sedan igen, när man vant sig vid de vanorna när träningen inte var inkluderad i rutinerna. Men en sak är säker, om något ska bli av JUST DO IT! Så nu ska jag snöra på mig löparskorna och ge mig ut på en runda. Jag känner mig mer taggad än jag gjort på länge, kramporna jag kände av förra veckan är borta (men det är en annan historia) och nu börjar tiden bli knapp till höstens löparlopp, då jag hoppas på i alla fall något personbästa och absolut njutning. Så nu är det bara att kämpa på om det ska gå.

Idag ska jag springa här längs Vättern, absolut inte så fint väder utan mer kyla och regn