Det var det absolut roligaste jag någonsin gjort, vilket jag brukar säga om många lopp jag ställer upp i… men det här var verkligen det hittills roligaste jag varit med om. Allt gick så bra och kroppen höll. Mot förra året så gick det betydligt bättre i år eftersom jag orkade mer, jag hade inte alls så ont i kroppen och var mycket pigg i mål. Såhär en dag efter är jag bara lite sliten, väldigt pigg och så har jag återigen en del snygg solbränna (att jag aldrig kommer ihåg att smörja mig).

Som jag skrev i fredags så skulle jag och pappa åka med Örserums IK, planen var att vi skulle komma under 12 timmar men att vi inte bara skulle gå på tiden, utan behövde vi stanna lite längre i depåerna för att samla energi så skulle inte 12 timmarsgränsen få hindra oss. Så det blev lite mer att vi bara skulle ta oss i mål, men självklart ville jag jättegärna få lite bättre tid än förra året. Målet passerade vi på tiden 13.46 och därmed 22 minuter snabbare än förra årets premiär. Hela vägen höll vi ihop som en klunga och alla anpassade sig efter varandra. Vilket team vi var!! Det gjorde ju självklart att årets runda blev så mycket roligare och att man slapp göra sig av med alla krafter precis hela tiden. Vi tog det i vår takt, en takt som passade oss alla elva (varav tre tjejer), utan att någon blev besviken på att det gick för sakta, eller att vi tappade någon. Jag var verkligen orolig för att jag skulle vara bromsklossen, speciellt uppför som är min svaghet. Men jag var stark, kanske inte lika stark som två män som egentligen hade kunnat köra ännu snabbare men valde att hjälpa oss runt samt att den enas fru var med i klungan och körde för första gången. Ett stort tack till dem eftersom det hjälpte oss så mycket. Den enda som inte var från Örserums IK var en tjej från Göteborg och hon var också riktigt stark och valde att ansluta till vår klunga redan från början. Att åka ihop är SÅ mycket roligare, man har något annat att tänka på och det går mycket snabbare trots att man inte gör åt med lika mycket kraft.

Vi rullade på väldigt bra hela vägen till Jönköping med en snittid på över 30 km/h vilket är det snabbaste jag någonsin kört under en sådan lång sträcka. Där och då trodde jag på att vi skulle klara 12 timmar, men sedan blev det tufft. Medvind på östersidan medan världens motvind när vi vände norr över. Samt att det är relativt backigt i väst som gjorde att tempot drogs ned en hel del. Jag tror nästan alla hade en dipp efter Bankeryd mot Fagerhult för där gick det inte fort, samt att det är den absolut tråkigaste biten. Vi stannade i alla depåer utom Medevi som är den sista, eftersom vi mer kände att vi hade orken att ta oss hela vägen in i mål. Vi tappade också tre från klungan med fyra mil kvar och vi åtta som var kvar valde att köra på i ett högt tempo med medvind i ryggen in mot mål för att komma under 14 timmar. Backarna kändes inte alls så jobbiga i år som förra året, vi plöjde både dem och vinden som ett ånglok.

Mitt livs första vurpa råkade jag också ut för, men det gick bra och var faktiskt lite skönt att veta hur det kändes. Efter det hade jag inte alls ont i rumpan längre och jag fick en adrenalinkick med massor av energi. Det enda jag fick var lite skrap på ena låret samt att cykeln fick rättas till lite. Allt sker ju så snabbt, så man hinner knappt reagera vilket gör att jag knappt vet vad som hände. Men han framför mig trillade och jag låg bakom, så jag körde på honom och gjorde en störtdykning ner. Som tur var var det lätt uppför och inte högre hastighet än 25km/h. Jag tror jag landade på honom vilket gjorde att det inte blev mer än ett skrapsår. Men det gick bra både för mig och för den andra.

Årets runda blev mycket lyckad och jag är så otroligt nöjd. Trots mindre träning än förra året kände jag mig mycket piggare, fräschare och starkare. Jag klarade att ta mig i mål utan några större skavanker, bortsett från att baken tar illa vid efter nästan 14 timmar på en cykelsadel (något jag måste lära mig är att skippa trosorna under cykelbyxorna för att kanske minska på skav). Spinningen gav verkligen avlöning och jag är jätteglad över att det gick så bra och så mycket bättre än jag trodde. Visst att tiden kanske hade kunnat kapas en aning, eftersom depåstoppen inte hade behövt varit så långa alla gånger, men det är sådant man lär sig efter att man fått till rutiner. Förra året slog det verkligen ut kroppen efter 25 mil, men i år så var det inte alls på samma sätt och i mål var jag mycket pigg. Mentalt var jag riktigt stark och det känns så skönt nu med en revansch från Vasaloppet. Och det kändes betydligt bättre igår än förra lördagens Tjejvättern som bara var 10 mil. Nästa år kör jag igen, men då ska jag få till ordentligt med träning innan. Underbart känns det!