Sen jag kom hit till Riga och fick lära mig kroppens anatomi har min syn på kroppen ändrats helt. Förr såg jag bara kroppen från utsidan och mer än så gav jag det inte en tanke. Delarna av kroppen användes automatiskt utan att man behövde tänka på det. Men numera ser jag kroppen som ett nätverk där massor av mekanismer spelar in och samarbetar. Jag ser och förstår hur skelettet egentligen är, lite sakta börjar jag få koll på musklerna också. Den synen jag hade innan kommer jag aldrig mer kunna få tillbaka, för nu vet jag hur det ser ut på riktigt, på djupet och det är det jag tänker på varje gång.

Igår dessutom kom det väldigt plötsligt att vi skulle ha dissektion. Något jag inte alls vetat om tidigare, så under bara en timmes förberedelse var i alla fall jag tvungen att ställa in mig på vad som kunde väntas. Självaste dissektionen kanske inte var så svårt, det var ju trots allt första gången så förväntningarna var inte höga. Det stora för mig var hur det skulle vara att se en död människa… Jag som aldrig tidigare stött på något LIKnande. Jag har inte ens varit på en begravning. Men på något sätt var det inte så märkvärdigt, jag tyckte det bara var coolt att få se hur vi ser ut på insidan. Tanken om att det har varit en levande människa förut, var som bortblåst, det kändes mer som en docka som låg där. Det enda jobbiga var lukten, en riktigt stickande lukt från allt medel som kroppen är tvättad med så många gånger.