Nu har mina morgonpromenader börjat få rutin, det börjar bli en vana till och med, vilket jag älskar. Även fast jag vissa morgonar när jag vaknar är helt borta och mest av allt bara vill fortsätta sova så har hjärnan redan ställt in sig på att det är en promenad jag ska göra. För en vecka sedan jobbade hjärnan och kroppen mot mig, två dagar vann den faktiskt och jag missade mina promenader. Men nu jobbar jag inte på det sättet, vilket jag är otroligt tacksam för. För det är så mycket enklare.

Nu vill jag bara få till samma känsla, samma motivation och enkelhet med att komma iväg på annan träning också. Men där är det svårare, rutinerna finns inte så latmasken jobbar mot mig här istället. Det är så många dagar jag har planerat att komma iväg till kanske gymmet eller komma ut på en löptur. Men det är sällan det har blivit av. Av någon konstig anledning så har det visst funnits andra mycket viktigare saker att göra istället (läs: inte alls viktiga). För mig är det svåraste att komma ut genom dörren. Att ta det där steget att verkligen bestämma sig, packa väskan, byta om och gå ut. Men när jag väl är utomhus och påväg dit jag ska, finns det ingen skönare känsla. Och då kör jag på som bara den. Jag är nöjd redan jag är ute i friska luften mot mitt mål, för jag har tagit det svåraste steget: att kliva ut genom dörren.

Jag ska jobba med det där tänket under året. Hur svårt kan det vara? och vad jag vet så är jag inte ensam (eller?). Jag älskar det när man väl är på träningen, väl är ute eller väl man är på gymmet. Så många gånger jag har försökt genom åren, så många gånger jag har förlorat, men ändå har jag allt vunnit några gånger. Annars hade jag fortfarande suttit kvar i samma soffa som jag gjorde för något år sedan. Så jag kör på Nike’s slogan #JUSTDOIT