Racerapport för etapp 3 till att göra En svensk klassiker var det här… Jag och pappa begav oss hemifrån redan klockan 4 på söndag morgonen, vi hade inte en aning om hur lång tid det egentligen skulle ta att åka dit eftersom vi aldrig åkt exakt den vägen och eftersom vi inte visste hur mycket trafik det skulle vara. Det enda vi visste var att vi hade räknat ut tiden eniro rekommenderade samt med lite marginaler, då kom vi fram till att klockan 4 skulle vara lagom för att komma i tid. Alltså till vår start 12.30. Nu var det bara det är vi nästan var ensamma på vägarna i stort sätt de 35 milen och det gick mycket snabbare än vad som var tänkt. Vi kom upp till Dalarna och Vansbro som tredje bilen redan 8.15. Till och med före eliten. Men vad gjorde det? Visst att det kunde ha varit skönt med lite mer än tre timmars sömn på natten men att möta den underbara morgonen i strålande solsken, klarblå himmel, en glittrande älv och närmare 20 grader redan då var helt fantastiskt. Vi kunde i lugn och ro besöka toaletten, hämta ut deltagarkuvert, kolla igenom mässtältets sortiment både en och två gånger. Efter det slog vi oss ned på gräset 50 meter från mål och åt vår andra frukost i väntan på att eliten skulle gå i mål. Tid var inget vi hade räknat med att vi skulle ha innan, men det var hur skönt som helst att mjukstarta dagen med att se de första gå i mål.

När vi hade suttit där och kollat in de som gick i mål i de första startgrupperna, var det dags för oss själva att bege oss till startområdet. Det var en lång vandring i hettan, bland alla tusen folk. Jag var laddad till tusen, inte ett dugg nervös och det enda jag ville var att jag själv skulle simma. På med våtdräkten, på med den knallrosa  badmössan som vår stratgrupp hade, på med de nya glasögonen, smörja in nacken med lite ormsalva för att undvika skav, lämna ifrån sig sin packning och invänta starten. Det var startgrupper med flera hundra deltagare i varje, man såg vem som tillhörde vilken på mössfärgen. Det såg så häftigt ut när hela gänget med samma färg rörde på sig i uppvärmningen innan man fick springa i vattnet och ta de första simtagen.

Starten gick och jag skyndade mig i för att slippa alla bröstsimmare, för att slippa trängslen och för att komma iväg snabbt. Jag var i lite fel startgrupp mot mitt tempo, men det fick gå. Jag körde bara över någon enstaka i starten som inte flyttade på sig, eller rättare sagt flyttade på sig precis där jag skulle simma. Men snabbt var jag förbi de flesta och jag hade endast ca fem stycken från vår startgrupp framför mig. Jag försökte hänga på dem, men de var snabba och hade mycket bättre start än mig. Jag körde helt mitt eget race. Snabba tag, av all energi jag hade fått på uppladdningen. Jag ville framåt, jag ville ha en bra tid. När man simmar där ute i vattnet blir man helt vilsen gällande både tid och sträcka. Men halvvägs skulle jag tro kom jag på att det kanske inte var så bra att ha det snabba tempot redan från start, jag måste spara mig inför den sista kilometern som är motströms. I år var det också den kraftigaste strömmen på väldigt många år, alltså skulle det ta på krafterna.

Jag simmade och simmade. Jag kom ikapp en hel del, många från startgruppen före oss, de med orangea mössor, alltså hade jag simmat in en hel kvart jämfört med dem. Jag kom ikapp fler och fler, sicksack var det som gällde. Jag började fundera på hur långt det var kvar innan svängen inför den sista kilometern kom. Jag visste att man skulle passera sju broar, varav två var på den sista biten. För att ha någon koll alls, började jag räkna broar jag hade passerat. Eftersom jag simmar crawl är navigeringen svår och det är inte lätt att se hur långt det är kvar. Tänk dig att på bara någon sekund samtidigt som du kollar upp ska se vart du ska ta vägen. Det får inte ta lång tid eftersom det då tar på krafterna och man tappar. Snart borde svängen komma. Det gjorde den också. De små gubbarna som satt i båten just precis där, visade att det var ca 850 meter kvar till mål (alltså mindre än 1km kvar, det visste jag inte från början) samt att de visade att klockan var 13.00. Jag hade alltså simmat de första 2200 metrarna på 30 min. Det här kan gå vägen. Jag vände upp i motströms, det blev genast kallare och musklerna fick jobba extra för att ta sig framåt. Jag brassade på allt vad jag kunde, inga krafter att spara på nu, det är så pass lite kvar.

Till de som man knappt såg om de simmade framåt eller bakåt, alltså de som knappt kunde simma, eller de som krafterna var slut på sa de funktionärer längs bryggorna åt dem att de skulle simma närmre bryggorna. Jag visste att man skulle simma så nära som möjligt för att minska motströmmen och spara på krafterna, dock hade jag kommit ikapp flera simmare från tidigare startgrupper, alltså var platserna nära bryggorna tagna av de mindre snabba simmarna. För att jag skulle ha någon chans att ta mig fram på ett någorlunda enkelt sätt, utan att simma in i alla var det ytterbana som gällde och därmed den kraftiga motströmmen. Jag simmade på, gav allt jag hade, för en gång skull kunde jag simma framåt och slapp sicksacka för att ta mig förbi. Eftersom jag inte hade använt benen speciellt mycket de första 2 kilometrarna var de inte riktigt vana vid prestation i det kalla vattnet, vilket medförde på gränsen till krampkänning på ett ställe sisådär 500 meter kvar. ”Jag kan inte få kramp här!” istället började jag vänja fötterna och det hela försvann, om jag hade fått kramp så när inpå mål (såg fler som stannade och fick hjälp av sjukvårdarna mot kramp i fötterna) hade jag tagit mig i mål med hjälp av bara mina armar. Jag hade ju simmat de två första kilometrarna med bara dem, så de sista 500 metrarna borde jag också ha klarat. Jag älskar att använda mina armar när jag simmar. I alla fall fick jag inte kramp som tur var, det var fritt fram, publiken hade jag vid min sida. Det var bara att öka frekvensen på armarna och lägga på benen, ge allt vad jag hade ända in i mål. Men ca 30 meter kvar ser jag klockan som räknar. Jag startade 12.30, klockan slog precis 13.19.38 när jag kollade upp. Uppfattade jag rätt? Tre armtag till och jag kunde bekräfta att tiden var det den var. Hjärnan började inse, jag gav allt jag hade. Jag ville inte att den skulle slå över till 13.20. Där var jag i mål, riktigt yr när jag gick upp för rampen. Yr av utmattning, samt att jag inte har kunnat följa någon botten under hela tiden. Jag gick i mål av glädje och jag var så nöjd. När jag hade hämtat diplomet visade det sig att tiden blev ännu bättre än jag hade trott. 48.18 slutade med och alltså var jag snabbare än på Jönköping Open water som var 200 meter kortare.

Ombyte väntade och likaså leta rätt på pappa som startade samtidigt som mig fast han simmade bröstsim. Han är en riktigt duktig bröstsimmare och simmade in på 1.05.20, något han aldrig trodde var möjligt. Men galet bra tycker jag. Vidare väntade en underbar lunch och vi påbörjade vår resa hemåt igen. En mycket lyckad söndag med endast pappa, 71 mil i bil och 3 kilometer simning. 26 grader i luftern och 16,3 grader i vattnet. Ja hela helgen har jag faktiskt spenderat med pappa och det har varit den bästa helgen på väldigt länge.

Över min tid och prestation är jag meganöjd. Jag skrev i lördags att jag vill komma under timmen som har varit mitt mål. Jag insåg redan när jag bestämde mig för att göra klassikern att det endast skulle kunna vara på  simningen som jag kunde ha ett tidsmål, förutom att gå i mål då. Det var endast där jag visste min förmåga någorlunda och kunde pressa mig extra. När jag anmälde mig i höstas var målet att komma under 50 minuter men eftersom jag inte har simmat speciellt mycket i år, fick jag dryga ut det till timmen för att inte vara för orimlig. Nu i efterhand klarade jag av mitt första mål med nästan två minuter och hade jag hamnat i rätt startgrupp där simmare i mitt tempo fanns kunde det gått ännu snabbare, samt att jag nu vet bansträckningen. Allt var med mig, våtdräkten satt perfekt, glasögonen immade inte igen och inget skav.

Jag kommer garanterat att simma detta lopp fler år, det var hur roligt som helst och en fråga jag tänkte redan innan start var ”Hur kan jag inte ha simmat detta tidigare!?”.

Tänk att jag simmade och tävlade mot han som vann Vansbrosimningen i Jönköping open water förra söndagen! Coolt tycker jag!