Idag gick Jönköping open water av stapeln i Rocksjön för andra året i rad. Jag hade planerat att simma förra året, just för att det verkade spännande och för att det var något nytt i Jönköping. Men då var det den tiden jag inte riktigt hade samma driv i mig och inte ”Life begins at the end of your comfort zone” som viskade mig i örat. Samt att jag helt enkelt var för lat för att skaffa mig en våtdräkt. Synd kan jag tycka nu. Men jag tog nya tag i år istället. Jag och pappa anmälde oss för några veckor sedan för nu skulle det allt simmas.

Pappa startade före mig för han simmade 1400 meter, medan jag alltid ska vara värst känns det som. Så 2800 meter det var ju ingenting, lätt som en plätt, så varför skulle jag inte simma det!? Därför anmälde jag mig till det långa, en sträcka som var ny för i år och som ingick i simförbundets nya tävling Head open water trophy. Ja så optimistisk är jag, samma gällde ju Rallarloppet i vintras, men det är en annan historia. Idag i alla fall tog jag på mig min våtdräkt, på med den blå badmössan och invänta starten. Jag var inte alls nervös innan, jag kunde somna igår kväll och tog det som en helt vanlig träning. Dock väl framme när jag fick se startlistan, så var det endast 20 deltagare, varav 5 i damklassen. Så nervös som jag blev då var det längesen jag var. Det kanske inte var en sådan enkel match som jag hade intalat mig själv tidigare, det kanske faktiskt var så att jag kom sist, att det var mig de var tvungna att vänta på i målet.

Men sen kom mitt positiva tänkande tillbaka, bansträckningen kändes inte så lång och sen bara simma det två varv. Sammanlagt lite mer än dubbelt mot vad jag simmade igår. Pappas start gick, han simmade bröstsim och han hade flera bakom sig i målet. Fantastiskt tyckte jag och mycket bra simmat utav honom. I den grenen var det även en rullstolsbunden som körde, han var riktigt snabb och vilken prestation han gjorde.

Tiden började bli 13.30 då min start skulle gå. Jag var en av fem tjejer, jag var nästan garanterat yngst av alla deltagare, jag var den enda tjejen från Jönköping och sen skulle den kände simprofilen Crister Junefelt simma (han är den enda som simmat från Visingsö till Jönköping). Dock var det ett antal år sedan och nu är han mer än pensionär, honom borde jag väl vara lite snabbare i alla fall. Det är min rädsla i alla loppen jag ställer upp i, att bli sist. Jag vet inte varför men det bara är så. Men sen när starten väl gick så kom det positiva tänkade återigen och jag tänkte ”jag gör ju i alla fall en större prestation än de som inte ens ställer upp, oavsett om jag blir sist”. Tiden gick riktigt snabbt när jag väl simmade, jag passerade boj efter boj. Hade det lite svårt att se vart jag skulle ta vägen eftersom jag hade de sämsta glasögonen (måste skaffa nya tills nästa söndag). Varvade med lite bröstsimstag ibland för att få vila armarna, samt för att lättare navigera. En hel del vatten svaldes, dock var det alldeles lagom temperatur och vädret var helt okey. När jag började närma mig målet var armarna trötta och det blev jobbigare att andas. Benen! Jag var tvungen att hjälpa till med benen, något jag inte gillar när jag simmar. Men jag tog i de sista krafterna för att komma i mål.

I mål kom jag och på en tid jag inte trodde var sann 49:41 alltså mer än 10 min mindre än vad jag hade trott, jag kollade bakom mig och än var det tre simmare kvar i vattnet. Jag var jag inte sist! Jag var heller inte den sista tjejen! Jag är nöjd, jag är lycklig och jag känner mig redo inför Vansbro som endast är 200 meter till. Det här kommer förhoppningsvis gå vägen.

Synd var det bara att jag inte fick något pris. Turen var inte med mig där. 1-3 placering fick pris och ytterligare ett lottat pris, jag blev 4 utav 5 i damklassen och jag var den enda som inte fick något pris. Men vad gör det? Jag är nöjd och glad ändå, jag slog Crister Junefelt och jag blev inte sist. Jag hade inte varit så optimistisk ändå för visst att det var jobbigt, men det var inte det jobbigaste jag gjort.