Jag hade en tanke från början att jag borde komma i mål inom 10 timmar. Men det största målet och det jag gick för under resans gång var att ta mig i mål. Det var mer besvärligt, ansträngande och sjukt jobbigare än vad jag hade trott. Men i mål är jag allt och såhär i efterhand känns det helt fantastiskt.

Dagen startade tidigt med uppstigning redan vid 04.30 för avfärd mot Sälen och starten. Eftersom det var Öppet spår så fick man välja startid själv mellan 07.00-08.30. Vi satsade på att komma iväg rätt så tidigt för att hinna innan alla spärrtider, men inte så tidigt att vi stod i starten hur långt som helst i förväg för att få en bra placering. Nej, vi kom fram strax innan 07.00 och ställde oss i startfållorna när starten hade gått. Sen kom vi inte iväg förs 7.19 eftersom majoriteten valde att starta tidigt.

Hela loppet börjar med en rätt så brant och lång backe, så brant att sacksning krävdes i vissa partier. Men tog man bara det lugn, höll koll på sina skidor o stavar och körde i ledet så gick det bra. I tur och ordning så rullade det på bra hela vägen upp på nästan två kilometer. Väl uppe på Vasans högsta punkt var det stakning i drygt en mil för att komma till första kontrollen, Smågan. På myrarna i Sälen tidigt på morgonen, när solen började stiga, klarblå himmel, minus 10 grader, glittrande och orörd snö samt alla skidåkare gjorde det vackert. Så vackert att man njöt, man blev pigg och fantastiskt glad. Det var så vackert och fint. De sex spåren till bredds var de bästa spåren jag åkt i. Dagen kunde inte börjat bättre.

Jag tog sikte på varje kontroll, hade dem som delmål för att klara av resans gång. ”Jag ska komma dit!”, ”Så långt kommer jag”, ”Nu kan jag inte ge upp!”, ”Bara lite till!”. Jag laddade upp med det som var rekommenderat för första stoppet plus att jag drack vatten för att fylla på det som jag hade svettats ut. Sen begav det sig genast av mot Mångsbodarna och i stort sätt bara stakning. Sista hundra metrarna kom den första lätta nedför. Tack för att det äntligen blev lite nedför, så jag kunde vila och sträcka ut. Mångsbodarna betyder blåbärssoppa och bulle. Klockan var strax efter 10.00 och vi hade nästan åkt 25 km. Vidare med nästa kontroll i sikte, som var Risberg. Det var så jobbigt och nu räckte det inte längre med att stanna vid kontrollerna, någon snabb paus för att klara av de sista kilometrarna in mot påfyllning av energi. Det var en hemsk uppförsbacke till Risberg. Inte alls som första backen. Den här sög energin ur mig, inte alltför brant men riktigt lång. Den tog nästan aldrig slut.

Aldrig har jag älskat nedförsbackar SÅ mycket som jag gjorde under Vasaloppet. Även fast jag inte fullt vågar släppa på i alla backar så har jag aldrig tidigare insett hur skönt det är med nedför. Kunna vila, ta en liten paus, sträcka ut, ändra position och få fart. Samt att kilometrarna bara flyger fram när det går fort. Uppför var det som tog min energi, det som sög musten ur mig och gjorde allt mycket jobbigare. Innan loppet hade jag aldrig trott att det var så mycket backar, varken upp eller ner som det egentligen var. Alla säger ju bara att det är stakning man ska öva för att klara av Vasan. Och då har jag trott att det varit rätt så platt. Men icke. Dock var det oftast skönt med omväxling och inget läskigt på något vis.

I den jättelånga uppförsbacken var det ett dödsfall som skedde och vi (jag & pappa) åkte förbi när det precis hade hänt. HLR hade påbörjats men mannen i 60 årsåldern gick inte att rädda. Så det var lite läskigt. Men väl i Risberg fyllde jag på med ännu mer energi. Och här började jag känna skavsår på hälarna. Även fast jag hade tejpat dem, eftesom jag haft problem med det tidigare. Min första tanke var NEJ! Men det blev inget mer av det och jag kunde fortsätta. Mellan Risberg och Evertsbert har jag faktiskt inte så mycket minne av. Jag kommer knappt ihåg det. Det jag vet var att mellan Smågan och Evertsberg var det jobbigaste på hela loppet. Det var nästan bara stakning eller uppför. Klockan började började bli mitt på dagen och dagsmeja. På bara några meter försvann allt fäste och istället fick jag ett fantastiskt bra glid. Bara att stanna och valla om. Nu äntligen var vi halvvägs. Nu hade man varit på toppen och nedräkningen började för att ta sig i mål. Samtidigt som jag fick riktigt bra glid och gled om en hel del så började alla branta nedförsbackar. Men jag tog det lugnt, plogade i en del och tog mig ner i alla utom en då jag trillade precis när jag var nere på flacken. Men det gick bra.

Mellan Evertsberg och Oxberg gick det som bäst, jag hade som mest kraft och det var som roligast. Tänk det trodde jag aldrig jag skulle säga, att det paritet med mest nedför var det bästa. Jag glömde totalt bort att kolla alla kilometerskyltar och jag kände mig så stark. Sen tog jag inte av skidorna en enda gång i de backarna man fick göra det i, det är jag nöjd över. På vissa ställen trillade de som plocke pin, vilket kanske kan vara roligt att se på men inte så roligt att vara med om. Sedan vid Oxberg försvann all ork, det enda som motiverade mig lite var mamma som skulle stå och hejja på ca 5 kilometer efter kontrollen. I Gopshus, där vi bodde. Men efter att jag hade sett mamma så tappade jag allt. Hade jag inte haft pappa med mig som åkt i samma takt som mig, även fast han kunde åkt snabbare så vet jag inte om jag hade tagit mig i mål. Det var han som gjorde mig stark. Jag hade ju bara 25 kilometer kvar till mål. ”Jag kan inte ge upp nu!”, jag såg bilden i huvudet när jag gick i mål. När jag hade tagit mig igenom alla dessa kilometrar. Även fast jag ville så himla mycket ge upp ”Jag kan absolut inte ge upp nu!”. 

Från där mamma stod fram till sista kontrollen i Eldris var det absolut värsta stunden på hela dagen. Jobbigaste stunden mentalt. Jag hade ingen ork, ingen energi, knappt någon motivation. Men det enda jag ville var att gå i mål. Det var nog annars rätt så lättåkt om jag inte hade drabbats av den ergidippen. Jag tryckte i mig så mycket jag kunde för att samla ihop några krafter. Jag grät även en liten skvätt efter att ha haft tårarna i halsen under sista halvmilen. Men nu kändes det genast bättre. Siffrorna började bli ensiffror 9,8,7 kilometer till Mora. Ju mindre siffran blev desto starkare blev jag, mer krafter fick jag. Jag började inse hur nära jag var nu, hur otroligt skönt det skulle vara att gå i mål. Hur överlycklig jag skulle bli när jag var i mål. När vi var inne i Mora med mindre än någon kilometer. Fick jag kraft, åkte efter pappa för att hinna med. Struntade i om det var nedför, uppför eller stakning som gällde. Jag hade bara ett fokus och det var på målet. Vi åkte om flera stycken som hade åkt om oss för länge sedan. Det kändes så skönt. Att känna de sista krafterna, att komma före de man nästan åkt samtidigt med under större delen av loppet. Upp vid Mora kyrka och sista krönet innan upploppet hade jag sådan fart, pappa hade sådan fart och de sista metrarna med lätt nedför då man såg målet. Det var bara stakning som gällde, snabba långa tag, med mycket kraft. Jag försökte hinna med pappa men han hade lite mer kraft att ge eftersom han hade åkt i min takt under hela dagen. Jag kände mig så stark. Jag visste att jag inte skulle använda mina krafter mer idag, därför kunde jag ta slut på dem. Där passerade jag mållinjen, bara fyra sekunder efter pappa. Därmed hade jag tagit mig runt hela Vasaloppet och första delen av fyra i En svensk klassiker. Även den delen jag tror jag kommer ha svårast för eftersom jag inte är en sådan van skidåkare. Glädje och lycka spred sig i kroppen.

Det är en konst att klara av något så ansträngande under en sådan lång tid. Mitt tidigare rekord var Rallarloppet på dryga 5h 30min. Nu det dubbla. De som är elitåkare åker på en sådan snabb tid att de hinner med alla sina måltider på dagen. Vi som är ute så länge i spåret har inte ätit någon riktig måltid under hela dagen, samt att man vaknat tidigt. Jag proppade i mig, vätska av olika slag, bullar och enervit energisaker för att klara mig. Jag var inte ett dugg hungrig någon gång, heller inte toanödig. Men från Oxberg till Eldris hade jag absolut ingen energi. Det är det jag har svårast för under sådan lång tid, att ta vara på all energi, att fylla på med rätt energi. Jag var nära flera gånger att ge upp, men av att ha haft målbilden i huvudet tog jag mig i mål. Vi startade när det var mörkt, vi gick i mål när det var mörkt. Det gjorde det hela lite mysigare.

Hela arrangemanget är fantastiskt. Att de kan ha så många deltagare, så många olika lopp, under så många dagar. Att allt ska fungera som det ska osv. Jag tyckte det fungerade helt perfekt. Det var bra med dusch och omklädning. Likaså transporten av våra ombytessaker, spåren, funktionärerna. Ja allt i stort sätt var toppen. Sen är det allt runt om man vill uppleva. Den känslan jag fick i söndagskväll när vi hämtade nummerlapparna i Vasaloppsmässan. Bara se alla kämpar som gick i mål, precis som förhoppningsvis jag ett dygn senare skulle göra. Hela festen och glädjen, det gäller många olika lopp. Jag tycker alla någon gång ska få uppleva allt som har med ett lopp att göra. Det är så roligt.

Det som var mest psykande var nedräkningen efter VARJE kilometer. Visst att det var bra att man visste hur långt det var kvar men i början var det bara jobbigt för hjärnan. Man väntade på att nästa skylt skulle komma och då hade det bara gått en kilometer. Det kunde de göra bättre till nästa år, kanske ha varannan kilometer halva första loppet. Det de också kan göra bättre inför nästa år är att märka ut de backar som är branta med skyltar ”SLOW” eller något liknande. Det var många som inte såg att det blev en riktigt lång backe och släppte på, men så låg det någon där nere och sprattlade. Likaså vid skarpa kurvor borde det vara utmärkt att ta det försiktigt. Skogen och träden är ju bara någon meter utanför spåret. Det de hade gjort bra i år är att de som är lite mer osäkra har tillåtelse att gå ner vid sidan av en del av backarna, vilket jag tycker är bra. Fast det var inget jag utnyttjade.

Man lär sig inte så mycket på att åka skidor som man gör när man åker ett lopp. Då får du verkligen allt. Du testar alla växlarn/åkstilar. Du lär dig byta spår, lär dig trängas bland folk. Du lär dig uppför. Likaså nedför. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag har gjort under mina två skidlopp den senaste veckan. Det är jag tacksam för. Jag vill ju lära mig, men i min vanliga träning är det inget måste därför lär jag mig inte det. Som att byta spår till exempel. Varför ska jag göra det krångligare och läskigare för mig när jag inte behöver det? Men i lopp då måste du verkligen göra det. Sen nedför. Det går inte släppa på utan att veta hur man stannar. Det är det jag mest haft problem med. Men sen fjällenveckan, samt Rallarloppet har jag lärt mig mer och mer, vilket jag har stor nytta av. Jag rekommenderar starkt att testa ett lopp för att bli bättre. Kanske inte då Vasaloppet med det samma, om man är helt nybörjare men något annat motionslopp.

Man ska nog inte tänka på hur långt 90 km är i egentligen, speciellt inte att du ska ta dig den sträckan på ett par skidor. Hade jag tänkt på det viset hade jag nog inte gått i mål, det var ju nästan lika långt som att cykla tjejvättern. Men med max 40 mil längdskidor i mina ben under hela mitt liv är jag otroligt nöjd med att jag tog mig runt hela Vasaloppet. Jag började ju åka längdskidor för ett år sedan. En stor dröm jag haft det senaste året och det gör inget att tiden belv 10:55:18. Det var en sådan upplevelse som jag tycker alla ska få uppleva. Inte så mycket blod för min del, men svett och tårar. Kan lägga till skavsår och träningsvärk till den listan också. Alla kan om man bara vill. Jag har haft en fantastisk resa dessa tre dagar, både synd och skönt att det är över. Även fast det var den tuffaste skidåkningen jag varit med om, var det även den bästa. Så bra förhållanden och bra spår kan man inte få här nere i Småland. Nu fokus på nästa sikte. Vätternrundan 15 juni.