Hejdå efter 5 år

Allmänt

Jag hade en magisk cykelvecka till Paris, har nog aldrig skrattat så mycket. Älskar att cykla. Efteråt semestrade vi en vecka i Frankrike. Under tiden har jag kommit på hur mycket jag älskar livet. Och därför vill jag leva livet fullt ut, med allt vad det innebär där jag är just nu. Inte där någon annan är eller i mina drömmar. Jag vill uppleva mina drömmar istället. Så därför har jag bestämt mig för att sluta blogga, jag vill vara ännu mer i nuet. Inte i mina minnen och inte i framtiden.

Jag har ställt mig frågan tidigare, men har inte vågat släppa taget. Nu kan jag släppa taget, jag är redo. För livet är så mycket mer än online-världen. Trots att bloggen har gett mig otroligt mycket tillbaka – utveckling, erfarenhet, kunskap, kreativitet, fotointresse och vänner etc.

Jag vill ut i den riktiga världen istället. Jag vill testa mina vingar, jag vill träna, jag vill uppleva, ha kul, skratta, umgås med vänner och känna en ro i kroppen. I ganska exakt fem år har jag bloggat. Det var i samma veva som livet tog en stor vändning. Jag är redo att släppa taget, jag är redo att ge mig på nya utmaningar. Men jag vill inte lägga tid och energi på något som inte längre ger mig så mycket mer än stress för tillfället.

Så hejdå och tack för att ni funnits där! Äventyren slutar inte, häng med på tex Instagram istället.

Kom ihåg, du är bäst! Du kan allt om du bara vill, låt ingen bestämma över vad du ska göra och skit i vad andra tycker. Du är perfekt! ♥

Julis äventyr

Hälsa

Jag kom hem från Norge för en vecka sen och sedan dess har tempot varit otroligt högt. Mycket högre än vad det var på semestern om man säger så. Norge-resan var som drömmen och jag är riktigt glad att jag fick uppleva allt jag upplevde under veckans gång. I veckan har jag försökt ladda om, jag har försökt tagit tag i det som jag behövde göra och det som jag hade pausat lite under min semester. För redan idag åker jag iväg på nästa resa.

Jag bestämde i våras att sommaren 2017 skulle få bli upplevelsernas sommar. Att verkligen åka iväg på resor jag ville åka på. Det passade perfekt med jobbet och så lite som jag kommer jobba i sommar har jag aldrig jobbat – då har jag jobbat i tio år. Jag tyckte jag var värd extra mycket resor i sommar.

Tredje och sista cyklingen till Paris

Att jag idag påbörjar min tredje resa mot Paris på cykel är helt otroligt. Kan inte riktigt förstå att åren har gått så snabbt. Team Rynkeby är verkligen en stor del av mitt liv numera. Första året var jag spänd av förväntan, förra året såg jag det mer som en utmaning att cykla från Gränna till Paris och i år ser jag nog mest fram emot den. Det kommer bli grymt kul tror jag. Jag är dessutom mest tränad och ser det verkligen som en rolig semester, framför massa oron av skav, kramper osv. Bara äkta cykellycka!

Egentligen har jag inte tänkt så mycket på resan. Jag tar varje vecka åt gången, eller varje dag åt gången och försöker njuta just nu istället. Att jag ska vara iväg två veckor kom jag på typ igår. Det är nog min längsta semesterresa. För först ska jag cykla de 120 milen från Kiel till Paris, vilket börjar bli rutin nu. Sen väntar några underbara dagar i Paris med familjen, innan vi tar tåget till Rivieran och Nice de sista dagarna av resan. Det här kommer bli underbart. Och så mycket upplevelser.

Så från Norge förra veckan har jag haft en uppsamlingsvecka med grill & mekkväll i måndags. Långcykling både i söndags till Ränneslättsturen i Eksjö och i tisdags för våfflor i en störtskur. I onsdags skulle det egentligen ha blivit ytterligare en långcykling till Göteborg, men jag åkte till Borås och kollade på SM-veckan istället. Triathlon, öppet vatten och rullskidor. Verkligen en häftig dag med coola idrottare och vänner. Torsdagen ägnade jag åt vår prolog och häng med teamet. Träning har det dock inte blivit så mycket av, men snart infinner sig ett lugn i kroppen av att ha gjort klart allt.

Idag är det avfärd och när jag är tillbaka hemma om två veckor ska jag hoppa i sjön för simskolor. Allt det får bli julis äventyr 2017!

Let’s bike to Paris for a last time.

Dagsvandringar i Norge

Resor

Min Norge-resa 2017

Förra veckan upplevde jag något som jag länge drömt om att få uppleva. Jag ville upptäcka berg och fjordar i Norge. Jag ville få se magisk natur. Jag ville vandra. I en vecka roadtrippade vi och gjorde dagsvandringar i Norge varje dag. Hela resan blev bättre än drömmen och jag är otroligt glad över att jag fick uppleva allt häftigt. Ungefär allt vi gjorde var utanför comfort zone. Norge var magiskt!

Snöflingor på Gaustatoppen

På lördagen tog jag bussen till Borås, där inhandlade vi all mat som vi planerat äta under veckan och jag stekte fler pannkakor än jag någonsin stekt. För tidigt söndag morgon tog vi bilen till Norge. Första stoppet skulle vara vid Gaustatoppen och vi bodde på en camping i Rjukan.

Vi tänkte oss att vandringen till toppen skulle bli en lätt uppvärmning inför veckan. Jag var fortfarande spänd av förväntan inför alla äventyr, just eftersom mycket av det vi gjorde var väldigt nytt för mig. Jag har inte vandrat speciellt mycket i mina dagar, jag har knappt campat, men jag har viljan. Viljan till att lära mig. Viljan till att samla nya kunskaper och erfarenheter. Jag var inte orolig över dagsvandringarna vi skulle göra, för jag vill kalla mig tränad. Däremot var hela paketet lite läskigt.

Vandringen upp till Gaustatoppen, som för övrigt är avslutet på Norseman xtreme triathlon var väldigt stenig och det gick uppför hela tiden. På toppen låg dimman tät och hade vi gått upp en klar dag skulle man se en sjättedel av hela Norge. Nu såg vi knappt varandra. När vi började gå ner igen singlade snöflingor mot marken och termometern visade 2°C. Dessutom blåste det otroligt, så det var nog kallare än så. Vi var verkligen inte beredda på att det skulle bli så kallt, eftersom det var 20°C nere i dalen där vi bodde. Vi tog oss ner från dimman, något nedkylda och sedan lagade vi carbonara till middag. Äntligen var vi igång.

Klippklättring till Kjeragsbolten

Flera av dagarna vaknade vi tidigt, fast någon stress syntes aldrig till. Den här morgonen åkte vi vidare i några timmar, uppe på fjällen och på vackra vägar. Utsikten var magisk även från bilen och vägarna var förhållandevis bra, något smala dock och man får se upp för får. Framåt eftermiddagen kom vi fram till Lysebotn där vi åt pannkakor och väntade ut spöregnet innan vi tog oss an vandringen till Kjeragsbolten. Återigen trodde jag att det skulle vara en av de lättare vandringarna under veckan, men den här dagen var jag otroligt nöjd över att ha klarat av. Man klättrade över klippor och drog sig uppför med hjälp av kedjor. Här var det tur att det inte var halt, inte mer regn än vad vi hade och att skorna hade bra fäste.

Upp tog jag mig lättare, men nedför var jag oroligare för. Men det gick också. Väl framme vid Kjeragsbolten regnade mycket och dessutom skickades vatten upp från klyftan att vi inte ville vara där förlänge för att inte bli jätteblöta. Dessutom blåste det kraftigt att vi inte vågade ställa oss på självaste bolten. När vi gick tillbaka sken regnbågen otroligt vackert över fjorden. Sen tog vi oss nedför berget och övernattade på ett fräscht vandrarhem i Lysebotn.

Lugn och stillhet i Flørli

Från Lysebotn kan man endast ta sig via vägen över fjället som vi kom ifrån eller med färja. Så nästa morgon tog vi den lilla färjan till ett ställe mitt i fjorden vid namn Flørli. Där bodde det tre personer permanent och det kanske fanns ett tiotal hus i hela byn. Färjan var det enda transportmedlet och bilen fick endast plats på kajen. Jag ångrade lite först att vi stannade här för det kändes så dött. Men vi ville gå uppför de 4444 trappstegen som Flørli är känt för och därmed världens längsta trätrappa.

När vi hade listat ut att Flørli inte var större än det var, samt att den lilla receptionen som fanns vid kajen inte var öppen så tidigt på morgonen tog vi an trapporna och vandringen direkt istället. Uppför, uppför, uppför. Idag var det inte alls samma väder som föregående dagar. Idag var det för varmt i tshirt och shorts – eller så var vi inte på samma höga höjder att vädret var stabilare. Vi planerade för att luncha vid bilen och därmed vara tillbaka nere vid kajen efter några timmar igen.

När vi kom upp på fjället, njöt vi av utsikten, svalkade oss vid en fjällsjö och sedan tog vi en lite längre vandring för att utforska stället innan vi försökte hitta vägen ner. Turen ner var ungefär så som jag hade föreställt mig att hela veckans turer skulle vara. Först över klippor, för att sedan gå in i skogen bland stock, sten och lera. Någonstans på vägen tappade vi turmarkeringarna och det var enda gången vi inte hade en aning om vart vi skulle ta vägen. Men tillslut hittade vi tillbaka till leden och humöret höjdes igen. Oj vad vi har letat ”T” i veckan.

När vi kom ner till kajen igen kunde vi leta reda på huset vi skulle övernatta i. Först var min tanke skeptisk igen. Men när jag hade fått lunch i magen och tagit en powernap började jag älska stället mer och mer. Hur kan man bo på ett ställe som bara har tre invånare och knappt något internet, dessutom bestod lilla byn bara av någon backe förutom kajen där färjan stannade ungefär två gånger om dagen? Framåt kvällen tog jag en lugn promenad och utforskade stället, jag satte mig på en klippa och blickade ut över fjorden. Mindfulness på riktigt. Och numera älskade jag Flørli. Jag, en rastlös själ trodde aldrig jag skulle klara en hel eftermiddag med ingenting på ett ställe man kände sig näst intill ensam på. Men nu var det livet jag levde på riktigt.

Turistigt på Preikestolen

Efter en otroligt skön sömn och en härlig ro i kroppen åt vi frukosten vid kajen i solen och väntade på att morgonfärjan skulle komma. Vi skulle vidare till Preikestolen och det var nog det här stället som jag trodde skulle vara finast. Och visst var det fint, men det var också väldigt mycket folk. Det var dessutom en lätt vandring till skillnad från början av veckan eftersom man underlättat i naturen och gjort stentrappor etc för att nästan vem som helst skulle kunna besöka platsen. Vi hade tänkt övernatta vid Preikestolens vandrarhem först, men det var fullbokat och därför stannade vi i Flørli istället. Jag är riktigt glad över att det just var fullbokat, annars hade jag aldrig fått uppleva lugnet i Flørli, utan bara alla turister vid Preikestolen.

Bergen och utsikten är mäktiga. Man blir aldrig mätt på det. Efter Preikestolen väntade en längre bilresa igen. Bilresorna är inte att underskatta, för man får se otroligt mycket då också. Flera timmar senare var vi framme i Odda där vi skulle bo på en camping i två nätter. Nu var bergen ännu högre och mäktigare, man kunde se glaciärerna på toppen och jag slungades tillbaka till känslan av fjällen på vintern. Stugan var bra, köket var minimalt och första kvällen fungerade inte spisplattorna att vi lagade mat på trangia. Stämningen på campingen var otrolig och man märkte att ungefär alla som bodde där, hade eller skulle, besöka Trolltunga. Nu var allt genast mer på allvar.

Längsta men häftigaste vandringen till Trolltunga

Vandringen till Trolltunga skulle vara den längsta, jobbigaste och den jag hade mest respekt för. Vi vaknade tidigt och tog bussen till starten, högt uppe på ett berg. Första kilometern gick rakt upp och när vi gick där tänkte jag inte så mycket på det, jag bara trampade på. Vi passerade många och sen när vi var uppe på fjället avverkade vi kilometer efter kilometer rätt snabbt. Vädret växlade om och ett tag var det riktigt kyligt, blåsigt och regnigt. Vi gick många gånger över snö och här var man heller aldrig ensam. Man märkte att turen var populär, men ändå var det en annan klass på vandrarna här. Jag skulle aldrig ge mig ut på sådana här vandringar oförberedd.

Efter några timmars vandring och någon fikapaus var vi framme vid Trolltungan. Vi stannade och fotade, vi åt vår lunchlåda och sedan gick vi tillbaka. Vädret lättade och vi mötte många på hemvägen. 25 km gick jag den dagen och först nu på tillbakavägen upptäckte jag att första kilometer var brant. För nu gick det bara nedför. Vi var tillbaka vid bussen efter drygt nio timmar. 10-12 timmar var genomsnittet. Själva vandringen tyckte inte jag var svår, däremot var den lång och än en gång var jag glad över att jag var så pass tränad som jag är. För det är en härlig känsla att vara tillbaka vid campingen och känna sig nöjd med dagen, men inte helt slut.

Ett lugnt och härligt avslut på resan

Efter Trolltunga bestämde vi att vi sover ut, äter frukost och sedan åker vi hemåt. Men att vi stannar på vägen och tar en sista lilla vandring och övernattar ytterligare en natt. Vi hade inte bokat något sovställe, men vi hade ingen tid att passa att lugnet som infann sig under fredagen blev fantastiskt. Istället för att stressköra hem. Bästa beslutet var att just stanna till på vägen, gå uppför till en utsiktsplats. Vila, njuta, äta, sola, sova lite och sedan var vi laddade för många timmar i bilen igen. Vi stannade till vid Vøringsfossen på vägen för att kolla in det pampiga vattenfallet och sedan fortsatte vi över fjället för att övernatta i Veggli.

Spontant och bra, en väldigt fin camping på vägen hem. För att nästa dag packa ihop och bege sig tillbaka till Borås. Min buss gick hem framåt eftermiddagen sen och jag kunde landa lite på bortaplan innan jag kom hem och körde racet hemma. En resa jag verkligen tankade energi på.

Några sista tankar

Jag är otroligt glad över att jag har fått uppleva den här veckan. Det blev bättre än jag kunde föreställa mig. Bäst blev den! Älskar rutinerna vi fick in, tänk om man alltid kunde leva så? Jag är glad över att jag var tränad och jag kände mig mer förberedd än många andra vi stötte på längs vägen. Alltså inget att vara orolig för. Inga krampor fick jag heller, inte ens ett skoskav. Jag som gick i nya skor och dessutom brukar jag ha lite problem med fötter vid längre promenader. Det enda var att jag slog i ena knät en dag, men det blev bara lite hål i tightsen och ett skrapsår på knät. På vägen till Trolltunga råkade jag halka i snön också, men det gick finfint. Sådana klantvurpor man skrattar åt.

Något jag verkligen har lärt mig efter resan är att ha med sig mycket olika kläder och använda sig av lager på lager-principen. Underställ, vandrarbyxor, skaljacka, vantar och pannband. Vädret ändras kraftigt på höga höjder. En ordentlig ryggsäck med extrasaker är alltid bra. Ta även med mat och vatten. Jag kände mig ändå väldigt förberedd för veckan, det var många vi mötte och gick förbi som jag inte förstod hur de inte kunde vara mer förberedda. Vi hade alltid hög fart uppför, medan det inte riktigt gick lika snabbt nedför. Alla vandringar vi gjorde var vi klara före uppskattade vandringstid och de var kring en mil långa men oftast med många höjdmeter.

Campinglivet var helt fantastiskt också. Alltså våra rutiner. Att äta frukost ute, vandra halva dagen, åka bil halva eller tvärtom, laga middag tillsammans och sedan sova gott. Hela veckan gick på repeat, men med nya upplevelser, nya smaker, nya platser. Jag vill göra detta mer! Man blev bortskämd av att vara ute och friluftsa så mycket en hel vecka.

Vädret ska man verkligen inte klaga på trots att det inte riktigt varit som sommar. Vi har haft både regn, snö, strålande sol och vind. Alla sorters väder och vad det verkar som bättre än i Sverige. Jag är glad att vi åkte tidigt på sommaren, för jag fungerar bättre när det är lite kyligare framför värme och dessutom var det försäsong och endast några veckor sedan snön försvunnit från många ställen att det inte kryllade av massa annat folk. Det är charmen med vandring, fjäll och natur – lugnet och stillheten. Och inte en tid att passa på hela veckan.

Jag har i några år velat köra Rockman swimrun just för att få upptäcka de vackra ställena, men nu har jag fått uppleva nästan alla ställen de passerar i loppet utan att behöva utöva swimrun och dessutom fått ta det i den takt vi önskade på ett semestrigt men aktivt vis.

Det här veckan var stora steg för mig att ta, nästa steg får nog bli att bära med sig packningen och tälta på vägen. Men där var jag inte riktigt ännu, jag som knappt tältat i trädgården ens. En dag vill jag göra sådana vandringar också. Och jag vill absolut till Norge igen! Bäst var det!

Och nästa gång något känns pirrigt läskigt, bara gör det. Man utvecklas, man får ny kunskap och det blir bäst! Jag är så glad!

Midsommar 2017

Allmänt

Midsommaraftons traditioner

Midsommar 2017 i Gränna blev ju en regnig historia. Eller hela vägen fram till efter dansen höll sig dropparna i molnen, sen öste det ner hela kvällen. Men dagen började fint i solen, med att jag tog en midsommarjogg. Tänkte att det kunde få bli en ny fin tradition. Jag sprang längs Vättern medan Gränna vaknade. Sen åt vi jordgubbsfrukost tillsammans och jag bakade en tårta till eftermiddagens kalas.

Vid lunchtid var vi bjudna hem till mormor och morfar för sillunch och jordgubbstårta. Efteråt åkte vi traditionsenligt till Örserum för dans kring midsommarstången, ännu mer jordgubbstårta och grillning. Nästan hela släkten på ett och samma ställe. Vi alla tjejer var dessutom på restaurang tillsammans en kväll nu i veckan. Verkligen trevliga och mysiga stunder.

Jag åker till Norge

Jag hade som ett litet mål att cykla 30 mil den här veckan, men så blev det inte. Annat kom i vägen. Istället ska jag försöka att inte få cykelabstinens, eftersom det inte blir någon cykling på över en vecka – längsta uppehållet i vår, ja dubbelt så långt uppehåll. För nu drar jag till Norge på semester.

Vätternrundan 2017

Racereport

5 årsjubileum

Igår 06.14 gick min start i Vätternrundan 2017, för femte gången. Jag har varit så sjukt nervös inför årets runda. Just kanske för att förra helgens lopp skulle sitta kvar i kroppen (trots att jag vilat hela veckan) och att jag i år ville chansa på att nå min drömtid – sub9h. Ett mål jag har haft uppskriven i fem år, men inte riktigt tänkt att den skulle bli av just 2017.

I år har jag cyklat mer än någonsin inför loppet. Jag har känt mig både stark och uthållig. Däremot har jag saknat snabbheten. Men på något sätt hoppades jag på att det fanns i benen ändå. Jag valde att starta med Örserums IKs sub9 klunga. Vi var alltså åtta herrar och jag. Lite likt förra året, men då siktade vi alla på 10h istället.

Cykeln strular och jag är nervös men laddad

Allt började med att jag i fredags kväll inte hade en fungerande cykel, men som vi med någon minuts marginal lyckades få hjälp med hos Öster Cykel. Det räddade verkligen min runda. Sen kunde jag pusta ut, efter att pulsen gick på högvarv av att jag mindre än ett dygn kvar inte hade en cykel. Jag laddade med mat, planerade vilka tider vi skulle hålla oss till, gjorde upp en energiplan och sen gick jag upp på Brahegatan i Gränna för att kolla på de tidiga cyklisterna innan jag sov.

Jag var riktigt laddad igår morse och det enda jag tänkte var positiva tankar. Vad kunde egentligen hända? Och om jag inte skulle orka, var det bara att släppa, likt förra året. Men vi hade lovat att försöka hålla ihop klungan fram till Boviken, så länge snitthastigheten låg på 34-35km/h.

Dimmiga första mil i hög fart

När starten gick körde vi på i dimman, det gick undan och vi låg före tidsplan trots en del körningar som slet extra mycket på oss. Jag hängde på bra fram till Gränna, men innan dess samlades väldigt många cyklister och det blev ryckigt. Längs med kullerstenen drog vi förbi de flesta, och farten i en uppförslutning slet otroligt mycket på mig att jag var nära att släppa redan här efter 8 mil. Men vi hade bestämt att vi skulle gå in i depån i Ölmstad, 5 minuter, för att fylla flaskorna. Jag peppade mig för där skulle jag få min återhämtning.

Vi körde hårt på platten, vi körde ändå hårdare nedför och uppför ska vi inte prata om. Jag är svag uppför, det har jag alltid varit, men i vår har jag ändå försökt träna på det. Men pulsen sticker och likaså mjölksyran. När vi kom till Kaxholmsbacken orkade jag inte med i klungans tempo och vi alla saktade in, ändå persade jag uppför den backen med över en minut. Jag var bland de svagare i klungan men hade ändå hoppet uppe om att orka hänga med grabbarna.

Måste Bankerydsbacken vara så fruktansvärt jobbig?

I Jönköping väntade min sista hejaklack, de tidigare hade stått i Gränna. Nu var vi över 5 minuter före tidsplan och vi hade snittat närmare 36km/h och hunnit med ett stopp. Jag visste att den jobbigaste biten för mina ben är just fram till strax efter Bankerydsbacken där i princip den sista långa körningen uppför är. (Om man bortser från de backarna som är mot slutet, men de brukar jag inte tänka på så mycket.)

Förra året väggade jag i Bankerydsbacken och klungan försvann, jag ville verkligen inte göra det i år igen. Målet var att orka med upp till Fagerhult, för därifrån visste jag att jag skulle orka hålla rygg. Benen blev tröttare och tröttare. Jag tappade klungan i just Bankerydsbacken, men i år kom jag ikapp när det gick nedför. Jag höll rygg till Habo, jag hade 5km kvar till Fagerhult. Kom igen Clara! Du orkar!

Repris på 2016 fast 1h snabbare

Men nu gick det verkligen inte att pressa mer, trots att jag hade fyllt på med energi regelbundet hela loppet. Jag släppte och kände befrielsen på något sätt, samtidigt som jag såg min drömtid rinna ifrån mig och klungan försvinna. Jag väggade trots allt inte i år och jag kunde köra på i mitt eget tempo för att hämta andan. I någon mil körde jag själv. Sen kom Team Rynkeby-vännerna från Värmland och susade förbi. ”Kom igen nu Clara”. Många visste om mitt mål och jag hoppade in i svansen på deras klunga. Nu gick det i rasande fart igen, utan att jag behövde göra åt alla krafter själv. Men ursprungsplanen var att stanna för att fylla flaskorna i Hjo, vilket inte de skulle göra. Men jag hade ingen vätska kvar att jag var tvungen att följa min plan. Det tog emot att släppa en bra klunga men vad skulle jag göra?

Jag var fortfarande inom min tidsplan trots att jag tappat klungan

Jag var trots allt enligt tidsplan för sub9 i depån. Jag fyllde flaskorna och stack så snabbt jag kunde, totalt på hela rundan stannade jag max 12 minuter (Ölmstad & Hjo). I efterhand hade jag varit ikapp ÖIK-klungan om jag inte hade stannat i depån, jag hade även haft TR-klungan att surfa vidare på framöver. Men så var det inte riktigt i verkligheten, för depån var rörig och jag behövde verkligen vätska. Som tur var stack ett gäng från Fredrikshof ut från depån framför mig och jag tryckte på för att hänga på. De verkade hålla en lagom fart för mig. Jag höll rygg länge, det gick lite ryckigt men milen försvann. Jag hann inte ens tänka på vad jag gjorde, mer än att fokusera på att cykla. Snart var vi i Boviken och de skulle in i depån, jag tänkte att jag klarade mig till målet. Nu tog det emot igen att släppa klungan för att köra själv. Men så fick det bli, jag har vaken tid eller behov av att stanna. Jag hade sparat krafter några mil och nu fick jag åka själv igen, men farten var inte för låg. Allt enligt tidsplan fortfarande.

Första gången jag ens kom att tänka på hur många mil det var kvar

När jag hade kört en bit själv igen kom ett par tyskar ikapp mig och de höll otroligt bra, men hög fart för att bara vara två. Jag tog rygg på dem och såg min chans att få vila lite. Det var precis innan de dök upp som jag för första gången reflekterade över hur långt jag hade cyklat. Hela dagen hade ju bestått av delmål att pricka av och inte alls om överlevnad längre (jämförelsevis mot första året jag körde). De där sju milen som var kvar oroade mig inte alls, det som mer oroade mig var att jag var tvungen att snitta minst 35km/h för att nå 9h. Och nu var jag utan någon klunga. Men kroppen var pigg, det var bara trampdynorna som brände lite.

Tyskarna stannade för att fota utsikten vid Hammarsundet och jag ville bara till mål. Jag hade sparat kraft och lite längre bort såg jag klungor som gick ut från depån. Om jag jagar ikapp kan jag få lite extra hjälp mot målet. Jag följde med Ride of Hope sub9 som hade startat några minuter efter mig, men de fick punktering med bara någon mil kvar att vi bara var löst folk kvar, som alla kämpade för att klara 9h. Det var inte mycket krafter kvar som jag hade att ta av nu och det var nära att jag började gråta för att jag inte orkade pressa mig mer. Däremot ville hjärnan så otroligt mycket. Att ta mig i mål visste jag ju att jag skulle klara, men i den hastigheten och ensam? Jag såg också att det fortfarande inte var omöjligt att klara 9h, så jag krigade och jag tappade aldrig hoppet. Pannbenet var starkt.

Det kan gå om du kämpar!

Med en mil kvar kom ytterligare en snabbare klunga ikapp och jag såg min chans. Det var bara att bita ihop och hänga på. För gjorde jag det skulle jag nog vara på rätt sida gränsen. När det bara är några kilometer kvar biter man ihop, släpper allt och kör allt vad man kan på både mjölksyra och adrenalin. Vila kan man göra i målet. Så fick det bli, så får det alltid bli!

Tiden stannar på 8.56 och jag är den lyckligaste i världen. Jag har aldrig varit med om en roligare dag. Vätternrundan är alltid årets bästa dag. Älskar det loppet. Att jag cyklade 30 mil hade jag ingen tanke på för dagen bara flög förbi. Väderförhållandet var perfekta och drömmålet var nått, likaså fick jag min femårsmedalj. Att jag bara var 14 minuter efter min ursprungsklunga som jag tappade efter typ 13 mil är jag nöjd över – de var 6st efter att jag hade tappat, jag var 1st. Väldigt mycket repris på 2016.

Lyckligast i världen hela kvällen

Jag är megaglad! Sen hade jag ett leende på läpparna hela kvällen. Ännu mer coolt var det att Annie Thorén körde med Team Mustasch och på 06.52. Coolt! Pappa kom i mål på personligt rekord också. Bra jobbat alla ni som cyklade Vätternrundan. Cyklade du inte i år, tycker jag absolut du ska göra det nästa år eller året efter det. Roligaste dagen på året.

Efter en hel dag med frukost vid 04-tiden och endast några flaskor sportdryck, några bars och gels var det riktigt gott med pizza i mål. Idag har jag slappat hela dagen och bäst av allt är att jag inte känner av rundan ett dugg i kroppen… förutom att jag har varit hungrig hela dagen. Men det är vardag numera. I morgon ska jag cykla igen och gå på afterbike här i lilla Gränna för att umgås med andra som cyklat något utav Vätternrundan-loppen i veckan.

Jag är redan sugen på nästa års runda och någon gång skulle det vara roligt att få hänga med klungan hela vägen från start till mål. Med ytterligare hårdträning inför nästa säsong hoppas jag på att det ska gå vägen.

Halvvättern 2017

Racereport

I söndags cyklade jag och pappa Halvvättern 2017. Vi hade inga förväntningar, bara ett roligt träningspass tillsammans. Jag vaknade rätt sliten i kroppen efter Borås triathlon från dagen innan, framförallt var benen och ryggen trötta. Men jag tänkte att det får gå som det går idag.

Jag kämpade mig runt på gatorna i Motala för att fixa allt inför starten och tänkte igen ”hur ska det här gå?”. Det var riktigt varmt i starten men prognosen lovade regn framåt lunchtid. Så jag stod fast vid mitt klädval. Jag visste att jag var sliten och jag visste att pappa inte hade cyklat jättemånga mil. Förra året slet vi de 15 milen för att komma in på tiden 5.07, efter att pappa väggade. Att nå 5h hade nog varit lätt i år, om jag hade varit utvilad. Men att få någon drömtid det här året hade jag ingen tanke på.

Jag struntar att följa planen redan efter några minuter

När starten gick tog vi därför det lugnt, jag placerade mig bakom andra i samma startgrupp för att jag vet att om jag släpper rygg eller går förbi är det jag som får dra den större delen av rundan. Jag kan inte räkna med att pappa ska hjälpa till den större delen. Min enda plan var att lägga mig på hjul bakom några andra. Men efter bara någon minut inser jag att jag har gått förbi hela startgruppen och det är jag som är först i det långa ledet… ”Vad gör du Clara?”. Det var ju absolut inte min plan som jag nyss tänkt ut. Och blev lite arg på mig själv.

Men nu var jag först, jag fick bestämma tempot och det var jag som fick ta all kraftig motvind. Efter några kilometer kom en mindre klunga på fyra cyklister ikapp oss och frågade om vi skulle hjälpas åt. Såklart. Vi växeldrog till Omberg, sen orkade mina ben inte med i deras tempo uppför backen. Men väl uppe var det mina ben som var pigga och jag ville inte alls stanna, vilket de gjorde. Vi körde på så snabbt det gick i trängseln över Omberg.

Flera mil i lugnt tempo

När vi kom ut på slätten igen var det bara jag och pappa igen. Jag hade en lite snabbare klunga precis framför mig som jag inte ville släppa – för då skulle jag behöva dra i den jobbiga motvinden. Pappa orkade inte med. Och jag fick släppa klungan. Vi tog det lugnt för att han skulle återhämta sig. I flera mil cyklade vi lugnt. Över Tällekullen hade vi lite problem med bilar som var i vägen för att vi skulle kunna cykla i det tempot vi ville, att det gick lugnt även där. När vi rundat halvvägs och fick den kraftiga vinden i ryggen, vände allt.

Vi var jättelångt efter förra årets tid vid halva sträckan, men vi hade ju inget tidsmål så det gjorde inget. Men jag var otroligt pigg, pappa var pigg i omgångar. Att jag inte kände av lördagen ett dugg i benen var jag förvånad över. Jag som trodde att det skulle bli en slitsam runda. Det enda jag hade ont i var tårna, som hade fått en hel del blåsor dagen innan. Så mycket energi behövde jag inte fylla på heller under rundans gång.

Flowet i medvinden gjorde att vi cyklade in 23 minuter

Vi stannade en gång för att fylla flaskorna, i depån i Rök. När jag stannade insåg jag att jag måste upp på cykeln snabbt igen. För när jag cyklade kände jag inte av min trötta kropp, men när jag skulle gå gick det knappt. Sjukt stel. Efter fyra minuter var vi uppe på cyklarna igen och hjälptes åt att dra de kommande milen i den härliga medvinden. Vi kapade minut efter minut på bara några mil. Att det regnade en del tänkte jag knappt på. Jag var bara lycklig över att motvindspartiet var över och att målet närmade sig. Jag hade trots allt fått dra en stor del av rundan.

Drömgränsen var ju som sagt 5h, när jag insåg att vi hade en mil kvar till målet och med en liten chans att komma in under gränsen frågade jag pappa om han orkade köra. Men han var trött. Och det enda målet med rundan var att vi skulle få ett roligt träningspass tillsammans. Därför höll vi ihop från start till mål och skippade att försöka komma under 5h.

1 minut långsammare än 2016

När jag sen insåg att vi i alla fall kunde köra in på personligt rekord, alltså 2016 års tid, försökte jag peppa pappa och han den andra mannen som varit svans ett bra tag att det endast är några minuters mjölksyrecykling kvar. Men de hade inte många krafter kvar. I mål stannade tiden på 5.08. Surt. Men det var en tid jag aldrig kunde tänka mig när jag vaknade.

Helt överlycklig över hur kroppen presterade. Nöjd! Till skillnad från lördagens cykling kom jag in i cykelflowet redan från start och kände cykellycka hela rundan. Det var helt fantastiskt att cykla i söndags. Sen kunde vi nöjt åka hemåt. Otroligt rolig helg.

Borås triathlon 2017

Racereport

Min tradition de senaste åren har varit att köra Tjejvättern, Halvvättern & Vätternrundan. Men efter att jag fick min femårsmedalj på Tjejvättern förra året letade jag efter en ny utmaning. Jag var mitt uppe i triathlontankar och anmälde mig till Borås Triathlon. När jag gjorde det i höstas kändes det helt normalt och genomförbart att köra Borås Triathlon på lördagen och Halvvättern på söndagen.

För någon vecka sen när jag började inse vad det var som väntade, undrade jag vad jag hade gett mig in på? Jag blev sjukt nervös. Tredje triathlontävlingen i mitt liv och första gången med halvironman-distans.

Jag har simmat ett pass 2017, jag har cyklat massvis och jag har inte löptränat speciellt mycket. Jag visste att jag klarade simningen på gammal rutin, cykelbanan provcyklade jag efter Göteborgsvarvet och visste att den skulle vara otroligt jobbig. En halvmara klarar man väl på vilja, om annars är det bara att gå. Försökte jag peppa mig själv med!

Målet var att inte komma sist bland de ca 170 startande. Tiden skulle väl hamna någonstans mellan sex till sju timmar. Nervös var bara förnamnet förra veckan. Men det visade sig att jag var nervös i onödan, för det gick rätt så bra.

1900 meter simning

I torsdags provsimmade jag ute i sjön. Jag har simmat sammanlagt 1500 meter i år och dessutom har jag cyklat en hel del att våtdräkten hade blivit en aning för stor. Jag visste att jag inte tappar jättemycket tid på simningen av att inte träna simning. Egentligen hade jag ingen aning om hur snabbt jag kunde simma de 1900 meterna. Dessutom var det tvåvarvsbana med några meter löpning på mitten. Det är jag absolut inte van vid.

Jag ställde mig långt fram. Jag tänkte bara på mig själv och fokuserade på navigeringen till första bojen långt därborta. Helst föredrar jag vattenstart, men idag var det start från land. Bara att gilla läget och försöka ta sig fram bland alla armbågar och fötter. Jag tycker själv jag är rätt bra på att navigera, det brukar gå rätt rakt men det är sällan jag hittar fötter att följa just den vägen jag väljer. Men jag körde på ändå, struntade i att jag inte kunde åka snålskjuts bakom någon annan.

Jag hamnade i ett lagom tempo. Snart var jag uppe på land för varvning och hade ingen aning om hur jag låg till. Kände dock att pulsen var hög på land och benen skakiga. Jag hade tänkt ut innan starten att jag skulle dyka från bryggan vid varvning. Vad gjorde jag inte när jag kom till bryggan – dök gjorde jag inte. Jag hoppade i istället och missbedömde hur djupt det var att jag höll på att dränka mig själv, samtidigt som jag hoppades på att ingen annan skulle hoppa på mig. Pulsen steg ännu högre och det tog ett tag innan jag kom tillbaka i tempot igen. Men snart hade jag simmat sträckan och var uppe på land igen för växling.

Jag visste inte hur snabbt jag simmat, jag kände bara att pulsen var skyhög och att benen inte löd. Jag gjorde en riktigt snygg entré upp från vattnet genom att göra ett dyk ner i gräset. Kollade på klockan för att försöka förstå varför jag var så skakig. Såg att jag hade simmat på 31.45. Det var en drömtid verkligen. Jag hade mer tänkt mig 40 minuter, just eftersom jag inte simmat något i år. Inte konstigt att benen inte bar. Jag var nog uppe som fjärde-femte tjej av 25. Otroligt nöjd och förvånad.

Foto: Borås Triathlon/Johan Valkonen

90km cykling och över 1000 höjdmeter

Växlingen tog lång tid, det är verkligen något jag behöver öva på. Dessutom skulle man springa långt med cykeln innan man fick börja trampa. Det drog ner cykeltiden rejält (3.25.53). Väl uppe på cykeln var fortfarande pulsen skyhög från simningen och jag visste vilka backar som väntade. Något jag är tacksam för är att jag hade testat banan för bara några veckor sen. Jag tog det lugnt i mitt eget tempo och försökte inte tänka på alla som cyklade förbi mig.

Först efter tre-fyra mil kom jag in i cykelflowet och pulsen hade stabiliserat sig. Nu kunde jag trycka på. Det var en tur och retur-bana och vid 180-vändningen var det först nedför för att sedan vända uppför. Där förlorade jag mycket kraft, genom att inte ha i rätt växel. Annars flöt cyklingen på bra och hemvägen gick bättre än ditvägen. Jag fyllde på med energi i form av sportdryck, bars och gels från Umara. Först när jag nästan var tillbaka kändes det som jag hade hittat den där powern jag brukar känna under cykelpassen. Men nu var det bara att hoppa av cykeln och springa in till växlingen.

21km löpning i solen

Andra växlingen gick snabbare. Sen stack jag ut på trevarvsbanan i solen. Det var inget jag hade planerat för, eftersom det som bäst skulle vara molnigt. Värmen tar mycket energi från mig. Alltid. Jag tänkte att jag skulle gå ut lugnt första varvet och att jag endast fick gå vid energistationerna. Jag höll planen och första varvet gick i samma tempo som jag alltid hamnar i. Jag kände av att pulsen gärna ville sticka, men benen var pigga.

Andra varvet lyckades jag öka tempot ytterligare och jag kände mig otroligt stark. Men precis när jag kom ut på sista varvet, blev jag riktigt trött. De sju kilometerna in till mål var kämpiga. ”Börja inte gå Clara!”, då är det svårt att komma igång att springa igen. Men jag var tvungen. Solen var stark och jag saknade energi. Fötterna värkte av att de hade suttit fast i ett par löparskor lite för länge. Sista varvet gick fem minuter långsammare än de första två. I mål var jag helt slut, men lycklig.

Otroligt nöjd över resultatet

Tiden stannade på 6.24.33 och det kan jag inte jämföra med Ironman i somras. För cyklingen var otroligt mycket mer krävande nu. Jag är mest nöjd över att jag simmade så pass bra trots ingen träning. Att jag sprang en halvmara på 2.19.36 avslutningsvis är jag väldigt nöjd med också. Dock är det just löpningen jag måste jobba på.

Borås Triathlon med Jonas Colting i spetsen var ett grymt arrangemang. Riktigt bra. Många härliga funktionärer och några man kände igen längs med banan. Jag själv dock, tycker inte riktigt jag passar in bland ”triathlon-folket” men det kanske man kan ändra på. Att jag var nervös kanske var bra, för det gick ju bra såhär i efterhand och att jag skulle komma sist var inget att oroa sig för. Men samtidigt, vad gör det egentligen om man kommer sist? Det viktigaste är att man vågar följa sina drömmar och ha roligt längs vägen.

Efteråt fick det bli ett uppiggande bad i den 14°C sjön. Under dagen hade jag bara tryckt i mig vätska och bars att kebabpizzan hemma smakade otroligt gott. Det blev en riktigt rolig lördag!

Spontana tankar just nu

Allmänt

Spontana tanke nummer 1: Varför anmälde jag mig till Borås triathlon istället för traditionsenliga Tjejvättern i höstas? Jag är suuupernervös inför morgondagens triathlon. Visserligen ”bara” en halv Ironman, men jag har inte simmat på hela våren. Våtdräkten är för stor eftersom jag har cyklat för mycket. Cyklingen är megabackig. Det kanske ska regna. Sen ska jag springa en halvmara på det. Dessutom vet jag inte om kroppen är helt kry? Jag försöker sänka pressen och förväntningarna på mig själv genom att ha som personligt mål att inte komma sist.

Spontana tanke nummer 2: Kommer jag orka prestera på Halvvättern på söndag också?

Spontana tanke nummer 3: Vätternrundan är redan nästa lördag och jag är en av två ledare för klungan. Kommer jag orka cykla så snabbt som sub9? Hashtag #JÄTTENERVÖS

Spontana tanke nummer 4: När vi i Team Rynkeby ska cykla till Paris – ska jag cykla Gränna till Göteborg eller ska jag ta bussen som de andra?

Spontana tanke nummer 5: Idag besökte jag frisören för att få en härlig, kortare sommarfrisyr. Sen åkte jag till Taberg för sponsorvård hos Hagab med teamet. Grillat & choklad fick vi. Älskar när dagarna är unika.

Spontana tanke nummer 6: Påminn mig i sommar när det är slutet av ansökningsperioden för att vara med i Team Rynkeby 2018 – att jag INTE får skicka in en ansökan igen. Jag har gått på den ”niten” två gånger om nu och 2017 var eller är det sista året jag är med. Oavsett hur mycket jag älskar det!

Spontana tanke nummer 7: Nationaldagen i tisdags var nog den bästa jag varit med om. Långcykling med teamet, fika, cykellycka, skratt, grillkväll, jordgubbar och ännu mera skratt. En heldag med bästa teamet. Älskar livet sådana dagar. Kom nog på att jag aldrig pratat så mycket som jag gjorde den dagen heller, vilket både är härligt och jobbigt. För känner inte riktigt igen mig själv i den rollen?

Spontana tanke nummer 8: Jag är inte så bra på det här med vilodagar.

Spontana tanke nummer 9: Vänner, familjen & släkten är underbart.

Spontana tanke nummer 10: DET ÄR SOMMAR NU!

Bara jag får cykla i juni

Hälsa

Bara jag får cykla i juni så är jag lycklig. Jag sa att april skulle bli årets cykelmånad, men maj toppar listan än så länge med 250 mil. Hur mycket kan man cykla egentligen? är min spontana tanke efter att jag kollat in träningsdagboken. ”Till skillnad från dig Clara, har jag ett liv utanför cyklingen” sa en vän till mig. Det kanske stämmer faktiskt?

När man så gärna vill nå ett mål

Jag hade inget mål med maj, jag har bara trampat när tillfällen getts – att inleda månaden på Mallorca var det bästa. Men i tisdags upptäckte jag att jag hade knappt tre mil kvar till att ha cyklat den jämna siffran 250 mil i maj. Jag funderade hela gårdagen på om jag skulle sticka ut de där få milen eller inte, innan det blev juni. Det regnade hela dagen, egentligen skulle jag haft en vilodag från cyklingen och hittat på någon annan träning – men tanken försvann inte.

De sista tre milen satt långt inne, men efter enorm pepp på Twitter och hemifrån var jag bara tvungen att sticka ut i regnet igår kväll precis innan solen gick ner. Det blev ett litet äventyr i sig på hög puls, hög fart och pappa på bakhjulet. Mitt i den rosa solnedgången. Efter att jag tänkt tanken hela dagen var jag alldeles lycklig när det faktiskt blev av. Jag blir lycklig av cykling!

Juni är här och snart är det Midsommar igen. Ärligt talat älskar jag att ta en vecka i taget och maxa den, att tänka jättelångt i förväg har jag insett inte är min melodi. Spontant är bra. Här och nu!

Jag kommer nog inte cykla fullt lika mycket den kommande månaden, men härliga rundor kommer det ändå bli. Jag kommer också köra Borås Triathlon, Halvvättern och Vätternrundan om jag får bestämma. Jag ser den här månaden som en lugn sommarmånad, med få måsten och roliga vardagsäventyr.

Hej hej sommar!

Göteborgsvarvet 2017

Racereport

I lördags avgjordes Göteborgsvarvet 2017. Damerna slog barnrekord trots inte optimalt rekordväder. Jag själv tog bilen till min vän Elin i Göteborg för att springa mitt tredje varv. Pressen hade jag redan sänkt och såg det som ett bra träningspass. Förväntningarna var låga och mina cykelben var lite trötta redan från start. Dessutom har jag inte sprungit speciellt många mil i år eller från min skada i höstas, absolut inte så långt. Det jag mest oroade mig för var värmen, men den försvann under dagen.

Jag gick ut lugnt i Clara-tempo

Min start var 15.01 och jag hade bestämt mig för att jag bara skulle lyssna på mig själv. Inte ryckas med i starten, inte ryckas med i någon backe. Bara fokusera på mig själv. Jag hamnade i ett lagom tempo som jag trodde skulle räcka hela vägen. Strax över 6 min/km höll jag de första 5K. De andra 5K gick visst lite snabbare. När jag hade passerat milen blev det tyngre och de kommande 5K gick lite långsammare igen. Jag ville så gärna ta mig till målet springandes. För vid tidigare lopp är det sällan jag har orkat hela vägen, utan att behöva gå mot slutet. Jag brukar liksom ryckas med i början för det känns så bra. Men inte i lördags.

Jag har lärt mig att våga ta i – det får vara jobbigt

Konditionen satte aldrig stopp för mig. Nu sprang jag inte med pulsband men det kändes som pulsen var relativt låg de första 15K. Många runt mig flåsade, men jag bara sprang. Om jag kände mig stark vid 15K-skylten skulle jag öka bestämde jag mig för där och då. Skylten kom och jag försökte öka lite. Om jag känner mig stark vid 3K kvar då skulle jag öka igen, vilket jag gjorde. 2K kom och nu gick jag på all energi som fanns kvar i kroppen. Två ynka kilometer klarar jag. Målet kom och jag var överlycklig.

Aldrig har jag känt mig så stark vid löpning. Allt fungerade verkligen. Lite väl mycket motvind på vissa ställen och mot slutet blev jag drabbad av att jag sprang i en startgrupp långt bak, det var svårt att passera förbi. Jag gick ut lugnt, höll samma tempo rakt igenom och på slutet ökade jag. Den taktiken har jag aldrig haft förut. Vid avenyn (15K) var mina lår riktigt stumma. Men jag krigade. Jag tror jag har lärt mig att när det är jobbigt är det inte farligt, jag har inte vågat pressa mig på det sättet förut.

Personligt rekord på alla sätt och vis

Löpning är jobbigt, för man får aldrig vila. Men av cyklingen i år har jag fått perspektiv på att 21K löpning inte varar i speciellt långt tid. Varje cykelpass är ju längre än så och det hjälpte mig mentalt, även att man kan få vila mer i cykling. Jag hade som mål att klara 2.10 – vilket jag gjorde. 2.08.46 stannade tiden på. Det är personligt rekord med typ 9 min. Jag kan inte vara mer än nöjd!

Under loppet hade jag ett delmål och det var att jag skulle dricka vatten eller sportdryck på varje station, just för att få i mig energi och inte få vätskebrist av värmen. Det blev verkligen lyckat. Men man blir inte mätt på att dricka och kexchokladen i mål var ljuvlig. Efteråt var jag hungrig och åkte hem till Elin för god lördagsmiddag. Elin som också sprang på personligt rekord – jättesnabbt!

Tuff söndagscykling i Borås

När vi hade vaknat på söndagen åt vi hembakat bröd till frukost och sen var jag redo för en tuff cykeltur i Borås. Min plan är att köra Borås Triathlon om tre veckor och cykelbanan där är verkligen jobbig. Nio mil solo och över tusen höjdmeter. Jag var bara tvungen att testa den, dock genade jag på ett ställe för att minska ner de backiga milen igår.

Att ha en halvmara i benen sedan tidigare eller att springa en halvmara efteråt? Vilket är värst? Jag var ändå förvånad över hur pigga benen var och hur jag orkade med. Sen åt jag rabarberpaj och kollade på hockey.

Idag är jag helt slut och benen är rätt slitna. Jag har tvingat mig själv till en vilodag, vilket jag är väldigt nöjd över just nu. Jag är otroligt nöjd med hela helgen. Helt perfekt! Stark löpning, energi i cyklingen, vänner och dessutom VM-Guld i hockey.

Nu gör vi den här veckan och helgen minst lika bra.